Tack för omtanken igår. Det var fruktansvärt att behöva berätta för barnet att hans kusin inte längre finns. Det var ännu värre för hans pappa, som var den vars röst brast, den som har de sörjande på sin sida.
Barnet och jag gick ett långsamt varv i Furuviksparken efteråt. Pratade om livet och döden och hur konstigt det är att livet stannar upp för någon men fortsätter för oss andra. Att man kan finnas en dag och vara borta nästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar