Om allt som jag är och inte är.

Det blir fredag och livet går tillbaka till det vanliga. När jag kommer hem efter jobbet har barnet kommit hem efter en prao-vecka i den lilla staden. Ingen orkar laga mat så vi handlar vörtbröd och ost. Dricker julmust och äter godis. Jag äter mest lakrits och choklad, lämnar de sura godisar åt mitt barn och de sega åt min man.

Häromdagen blev det klart att en kvinna på mitt jobb kliver in i en väldigt spännande roll, och idag kom det ut information om en annan kvinna som landat en intressant tjänst. Förstå mig rätt nu, jag är hundra procent glad för deras skull och jag tycker verkligen att de är rätt rekryterade, men det är som att det sticker till i mig ändå. Som ett litet nålstick av en odefinierbar känsla.

Fast jag vet ju vad det är, det som känns. Det är känslan av att stå still. Även om jag påminner mig själv om att jag vill stå still, att jag inte vill kliva vidare inom det bolag som jag jobbar för utan bara vill göra mina timmar och göra de jävligt bra, sen vill jag gå hem och skriva på min bok. Eller böcker, för nästa idé har trasslat sig in i mina tankar.

Om de hade varit män så tror jag inte att jag hade funderat på det. Men nu är det som om jag jämför mig med dem, ser allt som de har som jag saknar. Och även om jag tänker att jag inte ens vill landa någon ny, häftig roll så känns det som att alla andra lyckas hela tiden och jag bara står still. Bara står här och är helt medelmåttig.