Klockan är tjugotjugotvå och himlen har ändrat färg. De ljusaste blå nyanserna från dagen har mattats av, blivit djupare, och strimlor av rosa har penslats ut. Om en timme kommer himlen vara i den mörkaste av blått. Jag pluggar in hörlurarna och promenerar bort skuggor från dagen när middagen är lagad, disken är undanplockad och läxorna lästa.
Jag har någon på hjärnan, någon som har svikit mig. I mitt huvud sker arga dialoger, samtal där jag är fruktansvärt långt bortom professionell. Jag tänker att jag ska krossa honom i alla mina texter. Även om han aldrig får veta, även om det sker i en parallell verklighet som bara finns i meningarna som kommer ut när jag skriver, så ska han förstöras. I allt det hemska som tar plats inuti min hjärna är det en tröst att det är jag som skriver slutet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar