Det är mörkt när jag tittar ut genom köksfönstret, jag ser bara mörker och de små lamporna runt grannarnas balkongräcken och snövita kala grenar. En liten stund senare står jag på trottoaren, fast klockan inte ens hunnit slå sju. Temperaturen har halkat ner under minusstrecket och jag har min varmaste halsduk.
Jag promenerar under ljusslingorna mellan husen, förbi skyltfönster som glittrar av paljettklänningar och julgranar, förbi slottet och in i gamla stan, över hala kullerstenar och längs de stora fönsterrutorna med chokladstrutar. Rundar backen på Hornsgatan och allting glittrar av snö och lampor och gamla hus och det är så vackert att jag nästan dör.
Kliver ner i underjorden och sjunker ner på ett säte i tunnelbanan, känner hur det pirrar i benen när de tinar. Skriver det här som en anteckning för det känns som att jag måste minnas det, för allting känns, allting känns så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar