Det är så konstigt hur jag plötsligt tycker att det är roligt att laga mat. Idag svängde jag ihop en köttgryta som puttrade i två timmar och det var bara härligt trots att klockan var över åtta innan vi åt upp den. Kanske hör det ihop med att vi är en ganska vuxen familj? Att det inte finns några barn som lägger sig ner på golvet och vrålar när hen blir för hungrig.
Jag tänker att det måste vara det. Att det inte finns någon press, ingen stress. Maten dröjer så länge som den dröjer och under tiden så dricker man en kopp kaffe och pratar om dagen och sen sitter man länge vid matbordet med ett glas rött till och låter det smaka tusen gånger bättre än pyttipannan som jag minns från när vi var en småbarnsfamilj.
Det är för övrigt helt sant att jag liksom bara svängde ihop grytan idag. Googlade två, tre olika recept som jag skummade och sen hittade jag på en egen variant. Inte heller var det svårt, jag bara visste hur jag skulle göra. Faktiskt mycket märkligt när jag tänker efter, för det här har jag aldrig kunnat tidigare och jag vet inte hur jag har lärt mig det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar