När klockan blir fyra sitter vi håglösa mittemot varandra. Dagen har försvunnit så snabbt, bådas energi har runnit bort. Vi börjar prata om vår kollega som köpt en lägenhet några gator från mig. Han frågar om jag har varit där än och jag skakar på huvudet. Vi drar dit, säger han.
Det är vi tre som brukar turas om att laga mat till varandra. Vi går runt i lägenheten och A visar väggar som tidigare funnits, kök som ska byggas och badrum som snart kommer ta form. Det är dammigt och stökigt nu, men det kommer bli fint en dag.
En timme senare går jag därifrån och vid övergångsstället tittar jag på ryggen på en ung kille och jag tänker att det är så som min son kommer se ut om något år. Sedan börjar han gå och jag inser att det är min son. Det är som om jag plötsligt såg honom ur någon annans ögon, som någon som inte sett honom varje dag och som missat hur vuxen han börjar bli.
Jag sicksackar fram till honom och knackar på hans axel samtidigt som jag faller in i hans tempo. Hej mamma, säger han och sänker ner hörlurarna på axlarna. Så går vi där bredvid varandra en tisdagseftermiddag, på väg hem från varsin vän efter skola och jobb, och jag tänker att livet är bra fint ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar