Jag vaknar av att han lämnar sängen. Hör hur han går över det knarrande trägolvet, tar sin dator och sätter sig vid matbordet. Klockan är halv sju. Det doftar av kaffe när jag kommer upp en timme senare. Han stryker sin skjorta och datorn ligger i väskan. Jag frågar om han är redo inför sin presentation och han nickar.
På köksbänken ligger tre piller i en hög, två alvedon och en ipren. Vi lade dem där igårkväll ifall barnet skulle vakna av att tån gjorde ont, men de ligger fortfarande orörda. Han blinkar sömnigt när jag tittar in i hans rum. Jag frågar hur tån känns och han säger att den fortfarande är bedövad. Men inte lika bortdomnad som igår, säger han.
Jag sätter mig i sängen igen, med ryggen mot kuddar och benen under täcket. Börjar sakta jobba igång dagen. Barnet ligger fortfarande i sin säng, med tån ännu lyckligt bedövad. Kanske kommer vi inte så mycket längre än så här idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar