Stunder från fredagen den fjärde oktober.

Jag vaknar innan alarmet. Går upp och kissar och så tillbaka till sängen igen. Ligger med min kropp tryckt mot hans i tjugo minuter, väntar på alarmet och blundar, tänker att kanske händer den bästa stunden på dagen innan jag ens är vaken.

Sitter på tunnelbanan. Det är morgonrusning och jag är på väg till jobbet. Vi glider ut från gamla stan och över vattnet. Solen studsar så hårt mot ytan att jag blir tårögd, inte av känslor utan för att den lyser så starkt. Jag måste blinka och blinka och blinka. När vi ankommer slussen är tårarna borta.

Vi brukar skämta om att min man alltid spelar Nick Cave när han vill ha sex. På fredagens eftermiddag hörs ljudet från ett textmeddelande. Det är från min man, och där i finns en länk till Nick Caves senaste album. Jag frågar om jag ska se det som förspel och han svarar med den där emojin med ett ansikte och flera hjärtan runt.

Det ligger två kanelbullar i papperspåsen i min hand. Smör, kanel och värme har lämnat mörka fläckar på pappret. Vi sätter oss i soffan, barnet och jag. Jag gick en halvtimme tidigare för att hinna träffa honom, äta en bulle och tvätta såret på hans fot. Efteråt tar han sin väska och går till bussen och jag lägger mig under två täcken och läser i en timme.

Jag sitter i soffan. Ljusen glimrar på bordet och ett glas rödvin står bredvid. Jag skriver om stunder från fredagen den fjärde oktober. Min man är på väg hem och jag ska alldeles snart gå och duscha. När klockan slår tjugoett ska vi sitta på balkongen på Bio Rigoletto och titta på Joker, men innan dess måste vi hinna äta någonting och jag tänker att jag nog vill dricka en drink också. Och tvätta håret, jag måste tvätta håret.

Kanske hörs vi igen den femte oktober.