Om det som vi dödade.

Arbetsdagen är egentligen över när min chef står i dörröppningen. Det är bara vi kvar på kontoret. Han sätter sig i den ena fåtöljen och jag sätter mig i den andra. Vi har inte pratat på sex månader. Nu börjar vi prata och jag tror inte att någon av oss egentligen hade tänkt det när han klev in för att svara på en arbetsrelaterad fråga.

Han säger att jag gjorde honom ledsen och besviken när jag dödade vår relation utan att ge honom en chans att förklara sig. Det är sant, jag gjorde det. Blev så arg och ledsen och besviken på honom att jag stängde honom ute. Slutade se honom i ögonen, tittade bort när han sökte min blick, vägrade ha ett samtal som inte rörde jobbet.

Kanske var det han som dödade vår relation, men det var jag som begravde den. Vi pratar om det. Jag berättar hur det var för mig, han berättar hur det var för honom. Vi säger ingenting om framtiden. Jag vet inte om vår relation fortfarande är död och begraven. Jag vet inte om jag vill att den ska vakna igen. Men det var nog bra att vi pratade.