Barnet kommer hem sent på onsdagseftermiddagen. Kliver ur jacka och skor, lämnar ryggsäcken i hallen och sjunker ner på en köksstol. Jag ställer en tallrik soppa framför honom. Vi fick en sjukt rolig uppgift på svenskan idag, säger han och jag letar efter ironi i hans röst, men det finns ingen där.
Han berättar att de ska skriva en deckarnovell. Den ska vara max tre sidor lång och han vet redan vad den ska handla om. Jag säger att jag tänkte gå och sätta mig någonstans för att skriva efter middagen, frågar om han vill följa med. Ja! säger han och han drar ut på a:et så att det varar i flera sekunder.
Han lägger ner sin dator i ryggsäcken och jag låter min sjunka ner i väskan. Vi promenerar längst ner på Sankt Eriksgatan och in i det som har blivit min favoritbar när det kommer till att sitta ensam vid ett bord och skriva. Beställer ett glas rött till mig och en coca cola till honom.
Han frågar om han får läsa det som jag skriver och vid ett slitet mahognybord blir min son den första att läsa de fyra inledande kapitlen i min bok. Det känns rätt att det är han, för det känns så ofta som att jag skriver för honom, även om boken inte handlar om honom.
Han skrattar där jag hoppades att man skulle skratta, drar ihop ögonbrynen när han skjuter tillbaka datorn mot mig och frågar vad som ska hända härnäst. Och jag tror att det är ett sånt ögonblick som kommer stanna i mig för alltid. Sen öppnar han sin dator och skriver på sin egen novell och jag lovar att inte smygtitta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar