Jag känner det första gången på tisdagsmorgonen. Hur något skaver när jag blinkar. Det syns ingenting när jag tittar inne i ögat, inte heller utanför. Det gör lite ondare för var dag som går. Så blir det fredag och jag vaknar av att pulsen har flyttat upp under ögat. Det är nästan helt igensvullet. Jag ligger med en varm handduk mot ögat i tjugo minuter och svullnaden lägger sig, men smärtan sitter kvar.
Jag ringer vår husläkare, berättar att min son har haft ett nageltrång sedan i somras. Att vi tvättar och tvättar och tvättar, men det blir aldrig bättre. En timme senare sitter vi hos läkaren. De försöker få loss ett operationsrum, men de lyckas inte och när vi går därifrån är det med en bokad operation på tisdag. De behöver skära bort det sjuka och en bit av nageln.
Barnet går till skolan och jag går hem, tittar med ett öga på datorskärmen och försöker jobba. Men jag har en puls som dånar precis under mitt vänstra öga och tankarna på när de kommer skära i min sons stortå på tisdag. Det är som att det känns svårt och jobbigt i nästan hela mig. Som att jag vill linda in mig i ett täcke och aldrig mer komma ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar