Ger upp nu.

Jag sitter hos våra samarbetspartners och ser mailen trilla in och läggas på hög i min inkorg, mobilen som gång på gång lyser upp i missade samtal. Lyssnar på ord om överstigna budgetar och stoppande buggar. Kommer vi kunna leverera på onsdag? Kommer det vara avhängt på om vi jobbar hela helgen? Och om vi inte hinner, vad händer med min semester över jul och nyår?

När jag stiger ut från mötet och deras kontor kommer tårarna. Jag ringer min chef och gråter in hans öra, delvis förbannad över min egen svaghet men samtidigt lättad över att jag vågar visa den. Han säger att vi löser det tillsammans, att han kliver in och stöttar i vissa projekt och att mitt fokus ska ligga odelat på mitt största projekt, det som just nu upptar all min tid. Och han lyssnar och lirkar och försöker locka till skratt, men det är som att jag plötsligt är för trött för att ens orka le.