Självsvälten.

För någon vecka sen sa jag till en vän att jag börjat tro att man kan bli helt frisk från ätstörningar. Under många år efter att jag blev frisk - frisk som i att mitt liv inte längre kretsade kring mat - trodde jag att man aldrig kunde komma tillbaka helt från ätstörningar. Att det alltid låg latent, ett självskadebeteende som man alltid skulle vara redo att ta till om man mådde tillräckligt dåligt. Sedan mådde jag bra i flera år och för bara någon vecka sedan trodde jag alltså att den var helt borta, tendensen till självsvält.

Men så kommer två dagar som är riktigt jävla jobbiga. Det är känslor som åker karusell, runt runt runt. Det är jobbet, det är människor. Det är jag som inte vet vad jag vill. Och jag märker hur jag tar till det där lilla tricket med att neka mig själv mat. Hur magen svider men vänder sig ut och in när jag tänker på mat, hur hungern river i kroppen men hur bra hjärnan mår när jag nekar kroppen det den så gärna vill ha. Jag vet inte ens om jag belönar eller bestraffar mig själv genom det här beteendet just nu. Vet bara att min hjärna och mitt hjärta är inte överens.