Till Nikki.

För sju år sedan började jag blogga. Jag blev ögonblickligen kär i fenomenet. Det blev en ventilationskanal rätt ut ur mitt blödande hjärta. Orden var nödvändiga, kanske rentav en räddning. Det var en himlastormande tid när jag var fruktansvärt olyckligt kär. Jag har alltid skrivit som bäst när jag mått som sämst. Men nu är vi inne på ett sidospår.

För det här ska handla om Nikki. Hon bloggade också, fast ingen av oss minns riktigt när vi började läsa varandra. Eller ens hur. Under de senaste åren har vi funnits i periferin av varandras liv, för att stadigt arbeta oss inåt. Vi har läst och kommenterat, skrattat och gråtit med varandra. Alltid genom ord, bara genom ord. 

Kommentarer blev mail, mail blev facebook, facebook blev sms. Och en vänskap föddes. Vi har delat förälskelser och uppbrott, barnlöshet och graviditeter, förlovningar och äktenskap, depressioner och hejdundrande lycka, kärlek och sorg. Men alltid genom ord, bara genom ord.

För ett par veckor sedan träffades vi för första gången. Hon stod mitt på ett torg och jag kom gåendes mot henne. Jag såg henne på långt håll, såg direkt att det var hon, trots att vi aldrig setts i verkligheten. En mörk skönhet. Hon sken upp i ett stort leende - ett snett sådant, det visste jag inte att hon hade - när hon såg mig och vi kramades. Länge. Sedan var jag tvungen att titta på henne, se hur hon verkligen ser ut, och krama henne igen. För det var som att träffa någon som jag inte sett på länge. 

Vi hittade en servering och varsitt glas vin, sedan ett till och ett till. Orden verkade aldrig sina, inte ens fast dem inte längre var i skrift. Hon är en liten människa utanpå men oändlig inuti, jag vet ingen annan som är som henne. Hon verkar vara hundra år om man ser till klokheten, för att i nästa stund spricka upp i ett skratt som liksom bubblar upp ur magen och sprider sig till ögonen som glittrar likt ett barns. Så klok, så ödmjuk, så driven. Hon ber inte om ursäkt för sig själv och för platsen som hon tar. Hon äger den, gör den till sin. Det är en egenskap som jag beundrar utan gräns.

När vi skildes åt den kvällen fladdrade det i min mage. Av vinet, av kvällen, av henne. Av vänskapen. Samtidigt bredde en liten sorg ut sig, för hon bor trettiofem mil bort och hon är en sådan vän som jag vill ha runt hörnet. Det får jag inte, men jag får ha hennes ord i min telefon och det är jag ändlöst glad över. Jag kan, helt ärligt, säga att jag inte hade varit den jag är idag utan hennes vänskap.