Lilla bortglömda blogg.

Som jag tycker om dig ändå. Jag känner mig hemma här. Det är ju bara så väldigt synd att tiden inte riktigt räcker till just nu. Men vi har ju pratat om det förr, att det nog är så här det är att vara vuxen. Tror jag. Och på något sätt bor det något väldigt fint i att aldrig någonsin behöva känna sig uttråkad. Att tiden inte räcker till, jag tänker att det kanske är mer positivt än negativt. Det ger väl lite innebörd till livet, gör det inte?