En annan annandag.

Jag tror att det här är den lugnaste julen jag någonsin upplevt. Väldigt otraditionell. Julaftonsförmiddagen andades förvisso jul och värme, med julskinkesmörgåsar och hemkokad risgrynsgröt, saffranskaka och apelsin och varm choklad. Sedan kröp vi ner på golvet, framför julgranen, och öppnade julklapparna som väntade därunder.

Just julaftonsförmiddagen, med julfrukost och julklappar och tindrande ögon, är den här julens bästa minne. För sedan duschade vi och klädde oss fina och skjutsade Adrian till sin farfar, där även hans pappa väntade. Det är fint att de firar julen tillsammans.

Vi njuter av julen, vi som är kvar här hemma också, men det är inte riktigt samma sak utan familjens lilla. Det är inte jul på riktigt. Men det är fint ändå, vi har oceaner av tid att bara vara lediga. Vi ligger mest i soffan och tittar på film eller i sängen och tittar på serier, promenerar i vinterfrisk luft och lagar mat från min topp tre-julklapp, Ännu mera vego.

Och vi har firat jul också. Fast en enklare sådan. Ätit revbensspjäll med kokt potatis och sås på julafton, spelat sällskapsspel och tänt tusen ljus och ätit ett par askar choklad för mycket, tittat på julfilm och druckit glögg och umgåtts med våra nära och kära. Fast med handen på hjärtat, allting har jag gjort med en gnutta saknad i kroppen. Jul utan mitt barn kommer nog aldrig vara jul på riktigt.