Jag har ett problem, ett ganska allvarligt sådant. Min sambo har varit sjukskriven i åtta månader. Utmattningssyndrom. Det har varit en fruktansvärd tid för honom, den värsta i hans liv. Att stå bredvid honom genom det här har inte varit en dans på rosor, men jag har verkligen försökt. Jag har kämpat och stöttat. Alltid, alltid funnits där.
För några veckor sedan verkade det vända, efter något som nog kan klassas som en kris i vårt förhållande. Det blev hela tiden lite bättre och jag började se glimtar av den man som jag för så många år sedan blev kär i. Känslorna trillade på plats igen. Det var han, det var vi.
När jag kom hem i torsdags var allt annorlunda igen. Han var kylig. Han somnade, jag somnade, jag vaknade, jag gick till jobbet. När jag kom hem igen var han fortfarande kylig. Avståndstagande. Jag frågade vad som är fel och han svarade att han mår så oerhört visset. Att han känner att han inte kommer någonstans, att han står still. Jag säger att det inte är så, att han bara är för uppe i det för att se vilka framsteg han gör. Han säger ingenting alls.
Och någonstans här blir jag så jävla arg. Arg på honom för att han inte bryr sig om mig, för att han behandlar så känslokallt, för att han har så fullt upp med sig själv att han inte ser mig. Att mina behov inte ens är något som vi pratar om. Och jag blir arg, kanske allra mest arg på mig själv, för att jag accepterar att han får mig att må dåligt, att jag inte säger ifrån.
Så jag visar min ilska och sedan svarar jag med samma kyla som han ger mig. Just nu ligger han och sover i vår säng och jag sitter i soffan och vet inte vad jag ska ta mig till. Att han behandlar mig så här, visar det att han inte älskar mig längre? Vad ska jag göra? Jag inser att han är deprimerad, men det borde inte ge honom rätten att få mig att må dåligt.
Vad ska jag göra? Jag älskar honom, men jag mår inte bra av det här. Han är deprimerad, sjuk. Det ger hans beteende en ursäkt, men det ändrar inte att jag inte orkar mer. Jag vet att det är hemskt, att det förmodligen gör mig till en hemsk människa, men jag vill inte må så här. Samtidigt som jag älskar honom, saknar honom.
Vad ska jag göra?
Jag vet verkligen inte.
Jag måste nog ändå säga att NEJ, det är inte okej att han gör dig ledsen. Jag tror du vet det innerst inne, man gör faktiskt alltid det.
SvaraRaderaAtt någon är deprimerad är hemskt (jag har också varit i din sits), men om en har "övertaget" hela tiden så kommer ni aldrig att kunna rädda er heller.
Mitt objektiva svar skulle ju vara ta dig själv och din unge därifrån ett tag. Säg till honom att du mår dåligt, att du stöttar honom i allt och för alltid, men inte när han är elak eller känslokall.
Han borde ju förstå att du är det viktigaste han har i det här!
Vad svamligt det blev, hoppas det makes sense...
Kram
Det låter vettigt, det du säger. Men jag vet inte om jag klarar av att gå, hur kommer han må då? Jag vill inte se honom må så här, men jag vet inte heller hur jag ska kunna hjälpa honom.
RaderaHur ska jag kunna gå? Men å andra sidan, hur ska jag kunna stanna?
Nej, jag förstår precis. Skönt att se att ni har pratat. Och hoppas att du mår okej idag. Stor kram och kom till Stockholm nu så fikar vi!
RaderaHej, superhobbypsykologen här. Jag hade försökt få honom att förstå hur det skulle vara om du faktiskt försvann. Typ, "jag vet att du är deprimerad och det har gjort att jag har orkat leva på marginalen känslomässigt i åtta månader. Nu har jag dock kommit till vägs ände. Jag vill hjälpa och stötta men det går inte längre om jag möts av känslokyla. Försök att föreställa dig livet utan mig, är det värt det?".
SvaraRaderaOkej, det där behöver nog sägas med andra ord men min poäng är att få honom att fatta att det är allvar men att ändå vara tydlig med vad du vill - att stanna kvar men inte under dessa omständigheter.
Lycka till. Hejar på dig!
Vi hade ett bra prat igårkväll och jag tror att han har förstått att det är ungefär där jag är. Det är kloka ord, det du skriver.
RaderaTack!