Adrian är fortfarande hos sin pappa, två dagar till ska han vara där. Det känns så konstigt när han inte är hemma. Det här med att han är där varannan helg är en perfekt lösning för oss. Ofta efter en pappahelg säger Adrian att han skulle vilja vara där mer, men sen faller vi tillbaka in i den gamla vanliga tryggheten och in i rutinerna och vår lilla vardag består återigen bara av oss tre. Vi har hittat en balansgång som fungerar.
Men ibland funderar jag på vem han hade varit idag, om han hade vuxit upp hälften hos oss och hälften hos sin riktiga pappa. För en annan människa hade han varit, det är jag säker på. Allt det han är, det är så uppenbart att det är vi som har format honom till det. Hos hans pappa finns det andra värderingar, det som är viktigt hos oss är inte viktigt hos honom.
Jag tror att det finns en liten risk att jag hade haft ett djupt förvirrat barn om han hade spenderat varannan vecka här och varannan vecka där. Det hade varit två helt olika liv varannan vecka. Hos oss rapar man inte vid matbordet, hos hans pappa har man raptävlingar. Hos oss plockar man undan efter sig, hos hans pappa plockas det när man inte längre kommer fram. Hos oss görs det läxor, hos hans pappa är det inte så viktigt. Förstå förvirringen. I vilket hem fick man nu igen skratta när någon fes vid middagsbordet?
Jag antar att man fortsätter att anpassa sig till varandras livsstilar även efter ett uppbrott när det finns barn med i bilden? Just eftersom det måste vara så fruktansvärt påfrestande för barnen med alla olika regler och normer att förhålla sig till i sina egna, olika hem. Eller anpassar barnen sig? Jag vet inte. Vet bara att jag är glad att jag har lyxen att leva tillsammans med mitt barn. Tänk vad många som inte har det. Eller kanske än värre - tänk att det finns de som inte vill det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar