Kaffe, julmusik och min man.

Sitter på kontoret och dricker kaffe. Det smakar egentligen jävligt illa, men jag behöver mitt kaffe. Kan inte leva utan det. Det är lite sorgligt att det har blivit så. Framför allt vet jag inte riktigt när det hände, varken kaffeberoendet eller när jag egentligen blev vuxen. Det händer när folk frågar hur gammal jag är att jag svarar att jag är tjugosju, men det är en lögn. Jag är tjugonio, bara månader från trettio. Det är ingen lögn med uppsåt, min hjärna verkar bara ha fastnat på tjugosju.

I öronen sitter mina hörlurar, ur dem rumlar julmusik. Hemma väntar min man. Eller förlåt, min blivande man. Jag tycker om att kalla honom för min man. Känns mycket vuxet, och dessutom mer sant än pojkvän. Han verkar lycklig. Han säger sig må väldigt mycket bättre nu och jag hoppas, hoppas hoppas hoppas, att han fortsätter må som han gör nu, men jag vågar inte riktigt tro det ännu. Det gör så ont när vi faller ner i den där avgrunden.

Nej tusan, nu spelas det någon kristen jullåt och det är inte riktigt min melodi, samt att det trillar in väldigt många mail från vår testsajt och jag gissar att det är något som jag bör ta tag i. Samt igen att jag även borde fylla på kaffekoppen och byta låt.