Så trött på det här.

Idag är en dryg dag. En mycket, mycket dryg dag. Imorgon, när jag inte är upptagen med att må illa på ett tåg, ska jag i ord utveckla känslostormen att träffa min käraste Nikki i verkligheten. För även om det var fint och så, så är det uppenbart att hon är en människa som kommer saknas mig. Att inte alltid ha henne alldeles i närheten, det känns väldigt synd just nu. Och samtidigt, så tacksam. Så tacksam för henne.

Men åter till denna dag. Denna dryga dag. Det har varit möten gånger två, det ena - det som jag höll - känns splittrat. Jag känner mig splittrad. Jag vet inte om det märktes. Och litegrann orkar jag inte bry mig. Inte just nu. Det andra höll min chef i och ja, han vet vad han gör. 

Och jag känner mig oattraktiv och smutsig och jag vill hem och duscha, men istället sitter jag fast på ett tåg som redan är två timmar försenat och ännu inte är i närheten av min lilla stad. Så trött. Så trött på det här.