Torsdag.

Dagen börjar dåligt. Ingen av oss har sovit särskilt bra. Han har en ny medicin som vidgar kärlen, men den ger också en massiv huvudvärk under inkörstiden. Jag är bara less. Han snäser åt någonting jag säger, förstår inte att jag menar väl. Jag blir så jävla, jävla, jävla förbannad. Skriker åt honom att han måste börja fatta att det inte bara är han som mår dåligt.

Sedan kör jag honom under tystnad till hans föräldrar, hemma hos oss ska städfirman göra sin månatliga storstädning. När jag kommer hem från jobbet är han hemma. Jag kan se i hans ögon att något har förändrats, att han har haft tid att tänka och att han har gjort det. Tänkt.

På kvällen pratar vi och jag berättar hur jag känner. Han lyssnar på mig. Säger att han nog inte förstått innan hur det har påverkat vår familj. Och att han är ledsen för det. När vi går och lägger oss håller han om mig och när jag vaknar på morgonen ligger han kvar, nära nära. Med hans arm runt mig och hans bröst mot min rygg tänker jag att det är okej. Jag kan bära oss ett tag om jag bara får det här.