Idag har mitt barn åkt till sin pappa. Han ska vara där över helgen bara, men ändå. Jag sitter i soffan med ont i bröstet och en illasmakande känsla i magen. Jag har inte varit en bra mamma på sistone. Har inte haft orken, tålamodet, att vara pedagogisk. Har istället varit irriterad. Skällt på honom, bestraffat honom. Visserligen helt befogat, men det gör ont ändå. Jag vill krama honom, säga att oavsett vad han gör så har han alltid mig. Krama honom så där hårt, med såna kramar som man minns från sin barndom. Det första jag ska göra när han kommer hem på söndag är att krama honom hårt.
Samtidigt ligger min man, eller han som än så länge är min kille men som jag hoppas fortfarande vill bli min man en vacker dag, i sängen och är arg på mig. För jag är en dålig flickvän också. Han har rätt, det är jag. Så dålig att jag precis skrev att jag hoppas att han en dag vill gifta sig med mig, trots att det är en sån sak som jag hade kunnat vara säker på att han ville om jag inte hade varit en dålig flickvän.
Kort sagt, jag suger.
Tror du är väldigt hård mot dig själv nu. För hård.
SvaraRadera/Eva
Och det här med att bara en part ska ta på sig att vara den "dåliga", det ger mig dåliga vibrationer.
SvaraRaderafast nja, så är det väl ändå inte? innerst inne vet du väl att det inte är så?
SvaraRadera