Det verkar som att en släng av depression gör underverk för figuren. Under de senaste veckorna har jag tappat bort sex kilo av min kroppsvikt. De var mina trivselkilon, och även om jag kanske aldrig älskade dem så störde de inte heller särskilt mycket. Det sitter fortfarande något litet kilo kvar på höfterna. Å ena sidan kan jag tycka att det kan få sitta kvar där, men å andra sidan inte.
För en del av det som har försvunnit verkar tidigare ha funnits på mina fötter. De var aldrig särskilt tjocka från början, mina fötter. Nu är alla mina skor för stora. (Samt alla behåar, men jag kan leva med små bröst.) Hade jag fått välja hade jag hellre blivit av med det på höfterna än på mina fötter.
Känner så väl igen det där...
SvaraRaderaJag brukar säga... Varför kan man inte både få vara smal och lycklig? Varför måste man alltid vara olycklig för att bli smal???
Kram Finaste du!!