Hon ringer när jag är på jobbet. Vi har inte setts på en evighet. Hon kommer förbi och vi sätter oss på stentrappan utanför. Jag vilar hakan mot mina knän. Himlen har blivit mörk och tung. Blygrå. Hon frågar hur det är och jag bestämmer mig för att säga som det är.
Jag vet att jag är älskad. Han älskar mig, men jag blir inte älskad. Om ni förstår skillnaden. Han har så fullt upp med sig själv, med att bli frisk, att jag är bortglömd. Han tar inte i mig, på mig. Han frågar inte hur jag mår, vad jag känner. Han vill inte - vägrar - prata om hur det här påverkar oss. Och jag förstår honom. Jag förstår att han måste lägga allt sitt fokus på att må bra igen.
Men jag är trött. Trött på att det bara är tunga suckar som hörs hemma och att den enda gången han egentligen pratar med mig är när han berättar vad som känns värst. Jag är trött på att behöva vara den enda som städar, tvättar, handlar, lagar mat och diskar. Trött på att han inte ens ler åt mina skämt längre. Att det händer att han lämnar rummet när jag pratar om något annat än honom.
Det här är inte vi.
Fan. Fan. Fan. Fan. Fan. Vi var så kära. De här åren vi haft tillsammans, de har varit de bästa i mitt liv. Kanske har det varit för bra. Kanske är det inte meningen att man ska kunna vara så lyckliga så länge som vi var. Kanske är det så här det är, att vara vuxen. Men jag vill inte det. Jag vill ha honom tillbaka. Jag vill ha oss tillbaka.
Men oj. Låter ju inte kul alls! Hoppas det snart blir bättre! Kram
SvaraRadera