Jag är ingenting värd.

Allting jag säger missförstår han. Han har en bild i sin hjärna som inte stämmer med verkligheten, men han vill inte sudda bort den. Det är som att han vill hålla fast vid den, hålla fast vid sin förbannade rättighet att vara arg. 

När vi sover håller han om mig, precis innan natt blivit morgon. När han vaknar säger han att han gjorde det i sömnen, att han aldrig skulle ta i mig med flit. Orden trasar sönder mig. Jag gråter och han ignorerar. 

Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger att jag älskar honom, hur många gånger jag gråter det, hur många gånger jag skriker det, hur många gånger jag viskar det. Han har bestämt sig för att han inte behöver tro mig.