Om väntan och ålderskris.

Så knepig måndag, denna här. Vi var på sjukhuset i förmiddags, Kim fick ligga i gammakameran vid två olika tillfällen. Läkaren ställde frågor, massor av dem. Som om han har mycket ont i hjärtat på nätterna. Det har han inte. Tänker att det är en bra sak, trots bekymmerrynkor i doktorspannor. Nu är det åter till väntan.

Efteråt åkte vi hem, jag öppnade jobbdatorn men ba orkar inte och smällde ihop den fem minuter senare. Istället sov vi två timmar på soffan. Lagade vegetariska vårrullar till middag och diskuterade vilt vid middagsbordet. Politik, mobbing och rymden. Vi svänger en del mellan ämnena i vår familj. 

Och nu sitter jag i soffan med ett glas vin. Ja, på en måndag, stäm mig. Hemmet är rent, Adrians läxor är gjorda, mailen är till sist besvarad. Imorgon fyller jag tjugonio. Ett år från trettio. Jag känner efter som fan men tror inte att jag har någon trettioårskris på väg. Vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det, jag är ju normalt sett en väldigt krisande person. Men ja, tjugonio. Fint ju. Vuxet.