Vecka trettiofem.

Tiden. Jag hinner inte med den. Om ett par timmar har vecka trettiofem passerat. Jag har haft möten, snurrat runt i bil i Stockholm, stirrat otaliga timmar in i datorskärmar. Tvättat skrapsår på sommarknän, listat ut att min son och min blivande man bygger en cykel åt mig i födelsedagspresent, köpt en ny matta. Druckit vin, ätit lagom mycket vego och inget godis alls. 

Och någon i min omgivning har färgat min vecka. Gett mig något som jag inte kan lista ut om det är goda råd eller svidande kritik. Fast jag har grubblat i tre dagar och tre nätter kan jag inte bestämma mig för om hen vill mitt bästa eller mitt värsta. Allra mest stör det mig att jag bryr mig så mycket. 

Om ett par timmar är det vecka trettiosex. Det är Stockholm och det är Malmö, det är timmar timmar timmar. Timmar som aldrig kommer tillbaka. Varför känns det plötsligt så jobbigt?