Den här jävla resan.

På lördagen går jag hem till min mamma och pappa och bryter ihop. Jag ligger på deras soffa med en filt över mig, pappa gör te och mamma sitter vid min sida och stryker mig över håret. Jag snyftar ur mig hela vår situation, kanske främst hur den har drabbat mig. Jag förväntar mig nog att de ska säga att jag måste ta min son och rädda oss själva, innan vi går under. Men det säger dem inte. 

Min älskade mamma, som själv har lidit och fortfarande lider av depression efter olika turer med cancer, sätter mig in i hans hjärna. Berättar vad det är som händer i honom när han får sina mörka perioder. Och att det hör till, det är så här att ha en utmattningsdepression. Det jag måste göra är att tillåta honom att må dåligt, att acceptera att jag inte kommer först. Det kommer gå över men det kommer ta tid. 

Och jag tror att det jag behövde var att få vara liten, få vara den som mår dåligt och inte den som är stark och stöttande ett litet tag. För när jag går hemåt känner jag mig påfylld. Jag kommer hem och tvingar honom att lyssna på mig. Säger att det är okej att vi är på olika platser i våra liv, att han bara tillfälligt står still och att det snart kommer röra på sig för honom också. Han är snart tillbaka. Och att jag finns där, jämt och hela tiden, men att han inte får göra mig illa. 

Det syns i hans ögon att han förstår. Först går luften ur honom och sedan vänder han sakta uppåt, börjar prata. Säger förlåt. Att han förstår hur svår han är, men att han är glad att jag kvar.