Fredag. Vaknar tidigt. Skivar ner frukt i två skålar, en till Adrian, en till mig. Åker till jobbet. Mailar, slutför en uppgift, dricker kaffe. Vid elva kommer jag på att jag vill vara ledig på eftermiddagen. Åker hem och duschar länge. Tar på mig en klänning, första gången på veckor med bara ben. Äter bananpannkakor och blåbär till lunch. Dricker kaffe en, två, tre gånger. Läser lite i en bok. Byter klänning mot byxor och gummistövlar, åker ut i skogen. Vi plockar kantareller och blåbär och går nästan en mil. Hem igen, smörstekta kantareller på macka med riven prästost och rött vin.
Och nu, soffan med bok och nötter och mörk choklad. Han är bredvid mig, han som är min kärlek. Han som tittat på mig med värme i blicken idag.
Åh Christel. Jag känner med dig. Det är så jävla hårt på förhållandet när nån inte mår bra. Jag kan ju inte prata för Andreas sida, men när hans pappa fick cancer i julas så höll jag på att gå sönder av att försöka vara stark och bära oss bägge när jag var lika rädd själv. För oss kom skillnaden i att jag bröt ihop och gjorde ungefär samma sak som dig och skrek att tystnad inte funkar, aldrig funkar. Det fina kommer tillbaka med lite tålamod och genom att försöka hitta små stunder av fint och låta resten vara en trökig grå sörja. Jag hoppas det funkar för er också.
SvaraRadera