Att stanna och ta kampen.

Torsdag. Dagen börjar med att jag blir arg för att företaget jag jobbar för ganska ofta glömmer bort den lilla detaljen som stavas jämställdhet. Återigen låter de en man utan produktkännedom fronta och gömmer undan en kvinna med kompetens. Jag slår näven i bordet, säger ifrån. Det syns att de skäms, men det förändrar ingenting. Och jag är så jävla, jävla arg att jag kokar hela förmiddagen.

Sedan kommer eftermiddagen och ilskan över mina manliga kollegor som håller varandra om ryggen riktas om. En ny man, en ny anledning att vara arg. Den här gången är det någons sårade stolthet som sticker knivar i ryggen på mig. Jag säger ifrån, igen. Den här gången ger det resultat. En upphandling lyfts bort från honom, hamnar i mitt knä istället. Min gamla chef har ett finger med i spelet, han stöttar upp mig i båda situationerna.

Innan jag ska gå hem har jag ett långt samtal med någon annan, någon som jag har ett stort förtroende för, och jag tänker att det ändå är värt det. Hon är en sån som kämpar och gör det värt det. Och jag tänker att jag också ska vara det. Vi jobbar i en mansdominerad bransch, men jag tänker tusan inte hålla tyst när orättvisorna dansar mitt framför mina ögon.