Vändningen.

Hela lördagen går åt till att prata. Jag säger att det enda jag gjort mig skyldig till är att ha behövt någon att prata med om allt det jobbiga som vi gått genom. Att det råkade bli någon av manligt kön, och att jag smickrats av att någon brytt sig om mig. Att det någonstans förvirrat mig att någon annan visat mig den uppskattning och omtanke som han borde ha gett mig.

I hans huvud har jag varit otrogen. Jag säger att ingenting har hänt, men det är som att han inte hör. Mina ord går rakt förbi honom. Han säger att tilliten och respekten för mig är förstörd, att han inte vet om den går att reparera. 

När kvällen kommer säger han att han behöver en paus, först tror jag att han menar från oss, men han menar i pratet. Vi tystnar och sätter på en film. Den är sorglig och jag gråter som ett barn. Han säger att han är arg, men han hämtar näsdukar och håller min hand.

Efteråt gråter jag och säger att jag är ledsen att jag inte kan vara den starka människa som han behöver, den som bara kan ta och ta och ta när livet behandlar en illa. Han reser sig upp och tar min hand, leder mig till sovrummet, släcker lamporna. Jag frågar om han verkligen vill göra det han gör, men han tystar mig med sin mun och hans händer är redan på min kropp, innanför mina kläder. 

Det är hett, det är intensivt, det är gång på gång. I varandras armar är vi de vi alltid varit tillsammans. Vi är vi. Det har redan börjat ljusna när vi till sist somnar i varandra armar. När vi vaknar håller han om mig. Han viskar mot min hals att han fortfarande är ledsen, och jag viskar att han får vara ledsen, han får vara arg, han får hata mig, han får skrika på mig, gråta över mig, jag kommer ändå alltid älska honom. Jag kommer alltid välja honom.