Är så pass instabil just nu att Kim igår väldigt, väldigt försiktigt frågade om det är dags för menstruation. Det är det inte, tyvärr. Det hade ju varit en förklaring. Jag pendlar så mycket mellan hopp och förtvivlan, gör varje liten sak så ofantligt stor. Igår nämnde Kim att han vill ha en tv i sovrummet och först tänkte jag att det lät skönt och mysigt, men sen blev jag fruktansvärt ledsen för det måste ju samtidigt innebära att vi från och med nu inte längre kommer ha ett sexliv? Det har man ju hört, om tv i sovrummet.
Jag vet inte vad jag vill, fast jag vet vad jag vill. Vi har ju bestämt oss för att flytta till Stockholm och det känns rätt, det gör det verkligen. Ändå tänker jag att vi borde säga upp oss och flytta ut på landet och köpa ett värdshus och aldrig mer stressa. Och ja, jag ser orimligheten i det. Jag vill bara inte ta till mig av den just nu.
Och jag vill gifta mig, nu nu nu. Och jag vill att det ska vara litet. Jättelitet. Rådhuset och två vittnen, han i kostym och jag i vit klänning och kappa och beiga pumps, brudbukett i miniatyr och middag för två. Fråga mig vilket sorts bröllop jag vill ha nästa vecka, givet att jag svarar nåt i stil med kyrka och tvåhundra gäster.
Har för övrigt även lipat en stund på jobbet över det hemska som skett i Trollhättan idag. Tänkte att det lika gärna kunde ha varit Katrineholm och min son som låg på det där operationsbordet med sticksår i sig och sen gick det inte längre att hindra tårarna. Lider så fruktansvärt mycket med de drabbade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar