Jag sitter i soffan. Min man ligger bredvid mig, hans huvud vilar mot min axel. Mina händer omsluter en kopp te. Han håller i surfplattan, bläddrar bland bilderna på hus i Frankrike. Vi drömmer om vilket sorts hus vi vill köpa om femton år. Fantiserar om en framtid som inte är särskilt avlägsen, men som just nu är en fantastisk liten dröm.
Jag vaknar en timme före alarmet. Klockan är alldeles för tidig, men kroppen har sovit klart. Smyger över det svala trägolvet, gör en kopp kaffe och vänder tillbaka till sängen. Placerar en lätt puss på min mans skuldra. Han suckar lika mjukt som alltid. Det här är min trygga stund. Jag tar upp pusseldeckaren som jag läser just nu. Hinner dricka ännu en kopp kaffe innan dagen börjar på riktigt.
Vi textar fram och tillbaka, barnet och jag. Skickar förslag på restauranger i Malmö. Jag säger att han får välja. Det slutar med att vi bokar bord på en italiensk restaurang på torsdagen och en indisk restaurang på fredagen. Han säger att saluhallen alltid är trevlig en lördagslunch. Jag skriver att jag vill se alla hans favoritställen och han svarar att det ska jag få.
Varje gång jag läser din blogg tänker jag att borde börja romantisera mitt liv mer. Du inspirerar till att romantisera (obs positivt menat) som i att vara mer mindful, tänka på alla fina saker i livet, även de små och vardagliga. Att skriva ner saker kanske är lösningen.
SvaraRaderaTar detta som den största av komplimanger! Jag tror att det är därför som jag njuter så mycket av livet som jag gör, för att jag romantiserar det. Eventuellt min största styrka. :)
RaderaJag håller med er! /Tove
Radera❤️
Radera