För alltid min

Mitt barn är hemma igen och som jag njuter. Som jag njuter, som jag njuter, som jag njuter. Han har tagit två extrapass, så på fredag åker han tillbaka till sin pappa. Kommer hem igen på måndag och då har vi bara tisdagen och onsdagen och sedan går flyttlasset.

Jag har nekat en middag och en fest, den förstnämnda med mina kollegor i husets styrelse och den andra med mina kollegor på kontoret, för jag vill inte vara med någon annan än barnet de här sista dagarna som han är hemma.

Jag kan inte fatta att han flyttar sen, att det är för alltid, att han slutar vara min. Fast det gör han förstås inte, han kommer alltid vara barnet, kommer alltid vara min.