I telefonens bildarkiv kan man klicka på personerna som oftast fastnar på bild och så får man upp alla bilder på den personen. Häromdagen klickade jag på bilden på barnet och sedan fastnade jag, bläddrandes mellan bilderna på honom från åren som gått.
Det är mest bilder tagna i stunden, sekunder som förevigats från dagar där livet pågår. Man ser i hans ögon att han är lycklig. Jag inser det när jag tittar på bilderna av honom, att det finns en lycka i ögonen, i leendet, i den avslappande kroppen.
Jag slår så ofta på mig själv mentalt för att jag inte varit mer, inte varit bättre som förälder, men så tittar jag på de där bilderna och jag vet inte, kanske har jag varit tillräcklig ändå.
❤️
SvaraRaderaJag har en kompis som är gravid med sitt första barn och ofta säger saker som "tänk om jag inte blir en bra mamma" och "hur vet man om man gör rätt?" och jag tänker att de som aldrig ställer de frågorna, som inte funderar på om de räcker till för sina barn... det är knappast de bästa föräldrarna. Vem kan ärligt se på sina barn och känna Japp, jag gav dem fullt tillräckligt! Inte behöver de något mer av mig heller.
SvaraRaderaInte jag iaf.
Man vill alltid ge mer, vara mer, räcka till mer...
Så sant!
Radera