Idag ska vi åka till Uppsala efter jobbet, möta barnet vid tågstationen och hitta en uteservering att äta middag på. Det var två veckor sedan vi såg honom sist och den intensiva smärtan efter att han tog studenten och drog till sin pappas stad för att jobba i åtta veckor, den har passerat över i en stillsam värk.
Jag vänjer mig långsamt vid att inte ha honom där, att inte se honom varje dag. Imorgon kommer antagningsbeskedet till universitetet och då vet vi om jag behöver vänja mig för alltid. Det känns så konstigt att det är vad jag hoppas på. Men det är ett hopp för hans skull, för att det här är vad han vill.
Det är så knäppt för varje gång jag ser bild på honom på Insta tänker jag att han är så vansinnigt lik en leverantör (som bor i Uppsala) - de är verkligen identiska, bara olika åldrar 😯
SvaraRaderaLohe
Haha vad kul! Det kan dock inte vara hans pappa pga a) de är inte alls lika, b) pappan arbetar som någon slags operatör och c) pappan bor i Furuvik. 😅
RaderaHaha, då kan jag pusta ut! Kunde inte riktigt släppa det, så sjukt det varit om…! Hittar jag någon bild på han leverantören kanske jag skickar över, så du får se 😄
SvaraRaderaLohe
Ja gör det!
Radera