Trettioåtta år

Det var en fin helg. En sån där när himlen är hög och knallblå och luften bär på både värme och friskhet. I trettioåtta år har jag levt nu. Hoppas att jag lever i minst trettioåtta till. Jag undrar vem jag kommer vara under alla de åren som förhoppningsvis ska komma.

Jag råkade ut för en väldigt arg människa på ett möte förra veckan och han har stannat kvar hos mig. Jag hör hans arga gormande i huvudet nästan hela tiden. Jag har låtit honom komma åt mig, låtit honom ta alldeles för mycket av min tid till på att tänka på alla hårda motrepliker som jag vill slänga i ansiktet på honom. 

Men så slår det mig när jag sminkar mig på måndagsmorgonen, att jag inte vill det, inte egentligen. Jag vill inte sjunka till samma nivå som honom, för jag tror inte att hans beteende gör honom särskilt lycklig. 

Jag vill inte fokusera på människor som bara letar fel, som fultolkar och som inte kan diskutera utan att ta till härskartekniker. Inte samtidigt som det i samma möte finns fem andra personer som är positiva och tillmötesgående. Det är de som jag ska fokusera på. 

Vi kan göra vår grej, vi kan utveckla något bra, vi kan låta den gormande lilla arga mannen stå utanför och undra varför ingen bryr sig om honom. Jag orkar inte försöka övertyga den som inte vill bli övertygad. Min energi är värd mer än så.

Jag hoppas att jag får trettioåtta år till på mig att öva på det här, för det är fan inte enkelt.