Mitt barns liv ryms i bagaget på en XC60 och en takbox. Om några timmar ska vi få det att rymmas i en etta med kokvrå. Vi sitter i bilen när jag skriver det här. Han är glad men nervös. Vi har flera timmar kvar innan vi är framme och jag försöker njuta av att bara vara här, att vara i stunden innan vi är framme.
Det känns så konstigt att vi snart är sextio mil hemifrån men att min son ska kalla det för hemma. Att jag ska se hans hus, kanske kommer jag säga hej till en granne, kanske kommer det bli en vän? Kommer han träffa någon och bli kär, kommer han stanna i Malmö för alltid? Malmö som är porten till Europa, kommer han dra vidare, kommer han se hela världen?
Åh, vad jag hoppas det och åh, vad mitt hjärta värker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar