Ett nytt slags liv börjar nu. Ett där det är ett tomrum till vänster om min eltandborste, där ljudet av barnets rullgardin som dras upp inte är en del av bakgrundsljuden när jag sminkar mig på morgonen, ett liv där ingen längre äter upp granolan.
Jag funderar mycket på vem jag vill vara, både för barnet och för mig själv. Jag vill inte mamma honom, jag vill att varje gång vi pratar ska vara fina stunder för honom, fria från förmaningar och uppmaningar. Jag ska se honom som en vän och mina vänner frågar jag aldrig om de har kommit ihåg att duscha.
Jag ska skicka presenter till honom, stort och smått och ofta. Först ut är ett par magneter och några framkallade fotografier som han kan fästa på sin förvaringstavla ovanför skrivbordet. Sedan blir det en låda med italienskt tema: dyr spaghetti, pastasåser och delikata små kakor som stödet från CSN absolut inte tillåter.
Så småningom ska jag fundera på vem jag vill vara, men där är jag inte än. Först behöver det här få kännas, jag behöver slicka mina sår och sen, sen ska jag fundera på vem jag vill vara hädanefter.
Nä men vad svårt det måste vara tänker jag som läst här hela tiden men först nu tar mig över kommentatorströskeln. Det ska bli fint att få följa vem du vill vara för honom och hur det blir, om du vill fortsätta skriva om det. En kompis går igenom samma sak och det är ju en smärta i att inte vara behövd på samma sak men en passage man måste gå igenom för vad vore egentligen alternativet? Nä, bara att packa deras väska så bra man kan, och det känns det verkligen som att du gjort. <3
SvaraRadera