Det är sen kväll. Jag sitter i soffans hörn, på armstödet står ett glas whisky, mitt hår är fortfarande blött efter duschen. Min man står framför spisen och lagar vår middag, en kantarellpasta, trots att himlen mörknat.
Jag läser Bonjour tristesse. Formuleringarna är djärva och vackra. De känns lika mycket som spriten, träffar hårt i bröstkorgen, dröjer sig kvar som en värme under huden. När vi har ätit tar min man soffhörnet. Jag sitter bredvid, huvudet mot hans axel och boken vinklad så att skenet från stearinljuset träffar sidorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar