Jag har fnissat över mig själv så mycket sedan jag var i den lilla staden igår. En fånig liten sak som hände, helt spontan men väldigt mycket out of character för mig. Jag tror att det är det som gör det så roligt.
Jag stod längst ner i en lång korridor flankerad av massa kontorsrum och upptäckte en av mina bästa kollegor i den andra änden och ropade till högt, varpå hon tittar upp och ser mig och sedan börjar vi båda springa längs korridoren för att mötas i en lång kram.
Ingen av oss jobbar normalt från kontoret i den lilla staden och vi visste inte heller att den andra skulle vara där. Det var verkligen genuin glädje som fick oss att springa mot varandra. Mycket fint och absolut lite fånigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar