Om att ha fått träffa barnet

Jag står och borstar tänderna på ett hotellrum i Malmö. Det är torsdag kväll och en halvtimme tidigare har jag kramat barnet hej då. Min man skickar länkar till franska ruckel som han vill köpa och spotifylänkar med låtar som ska placera mig i stämning för att säga ja.

Min första kväll i Malmö har just passerat. Fem timmar spenderade med barnet, över en middag och en sängfösare. Dagen efter kommer min man. Barnet tar med oss på rundvandring förbi universitetet, biblioteket och genom slottsparken.

Vi äter middag på en indisk restaurang som ligger i samma hamn som barnets lägenhet. Äter en långsam vinlunch på en konsthall dagen efter. Vi köper en tröja till honom på MQ trots att han sagt att han har allt som han behöver. Kramar honom hårt hårt hårt när vi kliver på tåget som ska ta oss tillbaka till Stockholm. 

Det känns inte lika vemodigt att lämna honom som det gjorde i augusti, men ändå startar jag nedräkningen till julen och när vi ses igen i samma ögonblick som tåget rullar ut från Malmö. Det är inte ens två månader kvar.

Barnet och hans stad

Barnet har blivit en man. Han säger att han är lycklig och jag tror honom. Hans ögon är mjuka, varma och lugna. Långsamt hittar han sin plats i Malmö. Han skiner upp när han pratar om sin utbildning, kan prata hur länge som helst. Det är fint att se honom brinna så.

Jag kommer att få se det idag också, det är det allra finaste med dagen. Att jag fick träffa honom igår och att vi har imorgon också. Om en timme kommer min man och om två timmar är barnets föreläsning klar. Då ska vi promenera hem till barnet för en fördrink innan han tar med oss ut för en fredagskväll i hans stad.

Två månader

Jag sitter på tåget nu, på väg till barnet. Det har gått två månader sedan vi sågs. Så lång tid har vi aldrig varit ifrån varandra tidigare. Efter den här helgen kommer det gå två månader till, innan det blir jul och han kommer hem.

Jag har en sådan iver i min kropp, en spänd förväntan över att få träffa barnet. Att sitta mittemot honom, titta på honom, röra vid honom. Jag undrar om han kommer se likadan ut som alltid eller om han kommer ha vuxit in i mannen som han ska bli. 

Det senaste dygnets tre bästa stunder

Jag sitter i soffan. Min man ligger bredvid mig, hans huvud vilar mot min axel. Mina händer omsluter en kopp te. Han håller i surfplattan, bläddrar bland bilderna på hus i Frankrike. Vi drömmer om vilket sorts hus vi vill köpa om femton år. Fantiserar om en framtid som inte är särskilt avlägsen, men som just nu är en fantastisk liten dröm.

Jag vaknar en timme före alarmet. Klockan är alldeles för tidig, men kroppen har sovit klart. Smyger över det svala trägolvet, gör en kopp kaffe och vänder tillbaka till sängen. Placerar en lätt puss på min mans skuldra. Han suckar lika mjukt som alltid. Det här är min trygga stund. Jag tar upp pusseldeckaren som jag läser just nu. Hinner dricka ännu en kopp kaffe innan dagen börjar på riktigt.

Vi textar fram och tillbaka, barnet och jag. Skickar förslag på restauranger i Malmö. Jag säger att han får välja. Det slutar med att vi bokar bord på en italiensk restaurang på torsdagen och en indisk restaurang på fredagen. Han säger att saluhallen alltid är trevlig en lördagslunch. Jag skriver att jag vill se alla hans favoritställen och han svarar att det ska jag få.

Oktober så här långt

Långa promenader. Brandgula löv virvlandes längs trottoarerna. Himlen hög, klar och blå. Loafers och trenchcoat, handskarna i ena handen för ännu behövs dem inte. Rött läppstift och naken vattenlinje. 

Höga stearinljus i vaxade färger. Hemmagjord äppelkompott till gröten på lata söndagar. Bubbel till fördrink, rödvin till maten. Middagar som tar evigheter att laga och lika lång tid att äta. Höstgrytor med nybakat bröd. Kantareller i pastor och på surdegsbröd. 

Banankaka och kanelbullar. Tunga träningspass varje lunch, korta men snabba promenader en halvtimme mellan middag och soffa. Måste stanna och fota nya husfasader varje dag, täckta av rött, gult och grönt lövverk. En kopp te på kvällen, mjuk belysning i fönsterna, fladdrande ljus i ljusstakarna.

Livet, julen och barnet

Jag var lite låg i lördags. Jag tror inte att det fanns någon egentlig anledning, bara att jag saknade barnet och såg mail trilla in och lägga sig på hög i jobbmailen trots att det var lördag och jag visste att veckan som startade idag skulle vara en fullbokad jäkel.

Det kändes bara lite mycket, livet. Botade det med att planera julen, vilket plötsligt adderade en mysig känsla på allt det låga. Det slutade med att vi bjöd in min mans familj på julafton och mina föräldrar på juldagen. Barnet kommer hem över jul och jag längtar så sanslöst mycket efter att ha honom hemma igen.

Jag behöver dock inte längta särskilt mycket längre efter honom, för på torsdag ses vi. Jag åker till Malmö då, äter middag med barnet på kvällen, gör mig en mötesdag på vårt Malmö-kontor på fredagen och på eftermiddagen ansluter min man. Det betyder att jag får träffa barnet på torsdag, fredag och lördag. Jag behöver väl inte säga att jag längtar?

Nedräkningens slut

Nu är det jag som beger mig raka vägen in i helgen. Jag ska göra det i sällskap av min man, en flaska bubbel och en pasta med räkor, chili, vitlök och citron. Alldeles först ska jag dock byta om till träningskläder och göra mig ett träningspass.

Jag har längtat efter fredagskvällen hela veckan. Att komma hem med en färdig arbetsvecka i ryggen och en kropp lika trött efter gymmet som hjärnan efter veckan, spendera en halv evighet i duschen och sen smörja in mig med allting som doftar gott, kliva i sidenpyjamasen och få ta kväll, äntligen ta helg.

Äntligen torsdag

Dagens middag blir ärtsoppa och pannkaka, serverat med punsch, som sig bör. Ärtsoppan är hemlagad, jag lät den puttra på spisen hela kvällen igår, och pannkakorna kommer att serveras med lättvispad grädde och blåbärssylt och punschen kommer vara varm. 

Jag har längtat efter torsdagsmiddagen hela veckan. Mina smaklökar är små tanter, älskar allt som ingen under sextio brukar vilja ha. Särskilt när det gäller sötsaker. Jag älskar bridgeblandning, engelsk konfekt, marsipan och punchpraliner. Kan till och med uppskatta en marmeladkula emellanåt. Likör är ju inte heller så dumt.

Nej, jag måste sluta lista mina svagheter, begäret blir för stort. Men man ska vara glad för det lilla, som idag är ärtsoppa, pannkaka och punsch, vilket ju inte heller är särskilt litet i sig.

Statusrapport från universitetet

Jag pratade med barnet precis. Han hade skrivit sitt livs första hemtenta. Förra veckan skrev han sitt livs första essä. Det är många "livets första" som pågår för honom just nu. Han verkar lycklig, är alltid väldigt glad och till freds när vi hörs.

Ibland saknar jag honom så mycket att det gör ont. Det är nästan som om jag har blivit halv sedan han flyttade, att något väsentligt av mig saknas. Jag tror inte att det kommer gå över, men jag tror att jag behöver lära mig att leva med det.

Inte för att livet har blivit dåligt eller ens sämre, det har sina fördelar att leva ensam med den man älskar, men det är som att barnet alltid fattas mig litegrann. Även om jag är lycklig finns det ett sting av saknad i botten, men jag tror att jag har accepterat saknaden nu.

När allting känns lite extra tänker jag på hur han lät sist vi pratade, alltid glad och nöjd, eller läser tillbaka i våra vardagliga men fina konversationer. Han är lycklig och om han bara är det, då klarar jag vad som helst.

Jag har honom inte här hos mig längre, men med handen på hjärtat är vår relation ännu finare nu, kompletterad med saknad och självständighet. Så jag har ju inte förlorat någonting alls. Man kan till och med säga att jag är vinnaren.

Problemen och lösningarna

Jag är inne i en bra träningsperiod. Har tränat varje lunch i hur många veckor som helst nu. Den här veckan hinner jag dock inte träna på lunchen och det är ett problem, för om jag kommer hem från jobbet, fixar middag och sitter ned mittemot min man och om vi sen dessutom förflyttar oss till soffan, då är jag körd.

Så den här veckan ska jag träna innan jag lämnar kontorsbyggnaden (eftersom gymmet ligger sju våningar under kontoret). När sista mötet är klart för dagen, vilket ser ut att bli klockan sexton varje dag, så är det jag som går raka vägen ner till gymmet.

Jag har inga problem med att avsluta arbetsdagen i soffan med datorn på magen vid tjugotiden, men att ta mig upp och ut och iväg till ett gym då, det kommer inte att hända. Gäller bara att jag arbetar med självdisciplinen runt sexton varje dag, det brukar liksom vara då fikasuget slår till.

Oktoberstilen

Jag har trillat dit på höstens stora färgtrend: chokladbrunt. Har köpt mig en mjukstickad kofta, en tunn långärmad tröja och ett nagellack. Koftan ska jag bära knäppt hela vägen och med en leopardmönstrad sidenscarf knuten i halsen, svarta byxor och höga klackar.

Den tunna långärmade tröjan ska få vara nerstoppad i ett par högmidjade svarta byxor med vida ben. Kanske bär jag en svart kavaj i en något längre modell och med rynkade ärmslut till. Jag har inte fått hem tröjan ännu, men jag hoppas att den är riktigt lång i ärmarna så att jag kan dra ner den över handflatorna.

Nagellacket gjorde sin debut idag. Det är så mörkt brunt att det nästan ser svart ut, om inte ljuset trillar rakt ner på naglarna. Jag hällde några droppar av ett vitt nagellack ner i burken imorse, hoppas att färgen blir mer ljus choklad snarare än nittio procent kakao.

Regn och rusk

Regnet fortsätter att ösa ner där utanför. Det har regnat nästan utan uppehåll i tre dagar nu. Vi jobbar hemifrån idag, jag sitter inne i barnets gamla rum och min man vid skrivbordet i sovrummet. Det är något mysigt i att höra honom genom väggarna.

Vi såg nya Beetlejuice igår. Den var lite fånig, men bra. Jag blev mycket sugen på höstrusk och lagom läskiga saker. Vill läsa spökhistorier och tjuvstarta pynta mitt hem inför novent. Jag tror att det får bli helgens plan.

Och på det igen

Det är något väldigt avslappnande med att promenera till kontoret under ett paraply. Imorse regnade det stillsamt, liksom fint och försiktigt, var bara ett trummande mot paraplyet och en friskhet i luften.

Jag gick hem klockan sexton igår. Jag skulle haft ett möte mellan fjorton och sexton men det flyttades, så jag hann sitta ostörd framför datorn hela eftermiddagen. Egentligen är listan över saker att göra utan ände, men luften gick ur mig när informationen om centraliseringen av vår kundservice väl var ute. Jag behövde vila, äta, träna, sova och börja om.

Och nu är jag där, vid att börja om. Jag har sovit åtta timmar, promenerat en liten omväg under mitt paraply på väg till kontoret, andats djupt och fått tillbaka energin. Nu kör vi, nu gör vi en torsdag.

Andas ut

Jag har klarat av mina tuffa dagar. I måndags genomförde vi fackliga förhandlingar och mitt förslag gick genom utan synpunkter. Igår informerade vi berörd personal och idag berättade vi för resten av bolaget.

Nyheten togs emot positivt. Jag var ganska säker på att den skulle göra det, för det är en förändring som tydliggör ansvar och arbetsuppgifter och begränsar fokusområden, men en förändring är alltid en förändring. Det ska man ha respekt för.

Nu ska vi centralisera vår kundservice. Idag ligger den på våra sex regioner samt en liten tvåmannagrupp som hanterar de centrala frågorna. De som bemannar vår kundservice är de administratörer som ska se till att regionerna rullar. Det är två väldigt viktiga arbetsuppgifter som konkurrerar med varandra, men som båda förtjänar att vara första prio.

Det är även svårt att effektivisera och optimera en kundservice som sker på sju olika platser med nästan trettio olika individer. Det spelar ingen roll hur många processer och instruktioner vi skapar, det är ändå ett nästintill omöjligt uppdrag.

Så nu slår vi isär, låter det bli två olika funktioner: kundservice och regional administration. Båda dessa led kommer att ha varsin teamledare som rapporterar till mig och tillsammans ska vi se till att båda leden har förutsättningarna att bli bäst på det de gör.

Men först ska jag gå och dra ett jävligt djupt andetag, ursäkta mig så länge.

Linguine med räkor

Jag ringde barnet igår när jag promenerade hem från kontoret. Han satt och bläddrade i sin kokbok med pastarecept, berättade att han lutade mot att laga linguine med räkor till middag. De används flitigt säger han, kokböckerna som jag köpte till honom.

Det är en sån fin tanke att han kommer hem från en föreläsning och slår sig ner med en kokbok och bläddrar fram ett recept. Att han går och handlar, lagar mat och diskar där i sitt lilla kök. Att jag får vara med på ett hörn, sextio mil bort men ändå så nära genom telefonen.

Så oerhört jäkla fint.

En lördag, en söndag

Vi fick bestämma över en dag var den här helgen. Lördagen var min och söndagen min mans. Båda valde att vi skulle promenera samt äta en jäkla massa, men vi valde olika scener för var det hela skulle ta plats.

Vi spenderade vår lördag med att promenera längs Stockholms gator. Jeans, sneakers och trenchcoat. När kvällen kom hade vi samlat tjugotvåtusen steg på hög och gjort oss en promenad som innehöll kaffestopp, en vinlunch samt en eftermiddagsdrink.

Sedan kom söndagen och min mans tur att bestämma. Vi packade matsäck och drog ut i skogen. Fyra timmars långsam skogspromenad gav oss en papperskasse fylld med kantareller samt frisk luft och kaffe i termos, folieinlindade smörgåsar och kanelbullar.

En mycket bra helg, det får man ge den.

Helglängtet

Nästa vecka kommer vara intensiv. Många saker som händer, stora saker som presenteras, flera större presentationer som ska genomföras. Jag är lite nervös. Inte för att hålla presentationerna, det är jag van vid, utan för hur de ska tas emot.

Jag vill bara ta helg nu, vill inte tänka på jobbet förrän på måndagsmorgonen. Inte för att jag inte tycker om det, utan för att jag blir nervös. Jag vill bara vila i att det är helg. Att det är två dagar där jag inte behöver väga mina ord, att jag inte behöver ha känslospröten ute, att jag inte behöver ingjuta förtroende och positivitet.

Jag vill gå hem, byta om till pyjamas, hälla upp ett glas rödvin. Skrev nästan att jag ville vara mig själv, men det är inte sant, för jag är mig själv i alla lägen. Kanske att jag vill vara ensam, fast tillsammans med min man. Jag vill nog vila lite, det är nog det.

Snabba besök och rödvinsauror

Jag sitter på ett tåg till den lilla staden, fast bara för ett snabbt in och ut. Egentligen hade jag tänkt ta dagens möten på teams men ett möte är av en sådan karaktär att jag vill vara på plats, vill kunna känna in stämningen i rummet, se till att saker landar rätt.

Vi ska gå på konsert ikväll, det är därför jag ska vara snabb idag. Jag tar tåget tillbaka direkt efter det sista mötet även om det är flera timmars marginal innan Nick Cave kliver på scenen, men jag tar inga chanser med SJ. Man har ju varit med förr.

Så vi ska alltså se Nick Cave and the Bad Seeds. Egentligen är jag kanske inget superfan men min man tycker väldigt mycket om honom och hans musik är ofta på i bakgrunden hemma hos oss, så antagligen kommer jag kunna fler låtar än jag tror. Plus att Nick Cave har en enorm rödvinsaura och det måste man ju förstå att uppskatta.

Ömsesidig respekt

Minns ni den arga mannen som jag råkade ut för häromveckan? Den här veckans intressantaste händelse var när han ringde och sa att det har skavt i honom sedan det där mötet. Att det inte kändes bra och att han därför undrade om vi kunde äta lunch.

Idag gjorde vi det, åt lunch tillsammans. Pratade väldigt sakligt och mycket vuxet om hur vi kände och varför vi kände så. Det var bra. Han lyssnade på mig och jag lyssnade på honom. Tillsammans kom vi fram till hur situationen kunde ha undvikits och vad vi borde ha gjort annorlunda. Sedan skakade vi hand, mycket högtidligt och tvärsöver våra lunchtallrikar, på att se till att det inte händer igen.

Jag fick en ursäkt och för det är jag väldigt glad, men framför allt fick jag respekt tillbaka och det är det som betyder allra mest. Det är det som gör allting värt det.

Håll en tumme

Jag jobbar hemifrån idag. Det är en ny grej som vi startade med efter semestern, min man och jag, att vi bestämmer en dag i veckan när vi båda jobbar hemifrån och så bokar vi in en lite längre lunch och går ut och äter och kallar det för en date.

Idag ska vi äta på en liten fransk restaurang som precis öppnat i vårt kvarter. Vi testar det på lunchen nu och om det håller måttet så blir det även middag inom kort, för det ser så sanslöst romantiskt ut när man går förbi på kvällarna. Massa levande ljus, dämpad belysning och en parisisk inredning. Förhoppningsvis också bra mat. Låt oss hålla en tumme.

Inredningsblogg

Så gick den sista septemberhelgen. Imorgon startar oktober och jag fattar inte vart tiden tog vägen, men det fattar ju aldrig någon. Helgen har mest handlat om att dona hemma. Sakta växer kontoret/gästrummet fram. Det senaste tillskottet är en kontorsstol, en Sjuan i black special edition.

Min man har velat ha den så länge som den har funnits och nu äntligen slog vi till. Kontorsstolen gör att rummet behöver bli lite stramare än vad jag först hade tänkt, men det gör inget. I hallen har vi en Gubi Multi Lite i svart och mässing men jag tror att den kommer vara fantastisk ihop med stolen, så antagligen får den flytta in till kontoret.

Jag tror även att hallen mår bäst av att ha en lampa i mässing och vitt alternativt bara mässing, så alla vinner på rockaden. Samma lampa som vi redan har, en Gubi fast helt i mässing, är ett mycket starkt alternativ. Även taklampan Hobo från Örsjö är en fantastisk lampa.

Jaha nehej, nu får det vara slut på dagens inredningsblogg, jobbet jobbar ju inte sig självt.

Mot lilla staden

Jag är på väg till den lilla staden. Ska ha möte i mina tre grupperingar som utgår från kontoret där, samt ett fjärde möte där jag äntligen ska informera om en förändring som vi gör, något som jag jobbat på hela sommaren och hösten, en förändring som jag hoppas att personen som jag presenterar den för ska vilja vara med och leda.

Det bor en förväntan i mig, nästan ett pirr, över att få lyfta en medarbetare idag. Det är det bästa med att leda människor, att få se dem utvecklas, att se dem växa. Det är så jävla fint. Det gör mig genuint lycklig.

Intalar mig att jag är mysigt seg

Jag åt middag med tre vänner igår. Var hemma precis innan midnatt, kanske med ett glas för mycket innanför västen. Slocknade så snart huvudet nuddade kudden, men vaknade sen klarvaken klockan fyra. 

Hade äntligen lyckats bli mjuk och tung i kroppen och var på väg tillbaka in i sömnen en timme senare när Avarn ringde och sa att inbrottslarmet gick på kontoret. Väktaren hittade ingen som inte skulle vara där, så det var väl kontorsspöket som gick igen.

När alarmet ringde klockan sju hade jag precis somnat men det hade man ju absolut inget för. Nu sitter jag i hemmakontoret och ska snart starta igång mötesdagen. Ska bara få i mig dagens tredje kopp kaffe först.

Lilja 4-ever

Jag minns för många år sedan, det måste ha varit på gymnasiet, fick hela klassen se Lilja 4-ever på bio. Efteråt frågade vår lärare vilken scen som berörde oss mest. Långsamt gick han runt i klassrummet och bad oss berätta för varandra.

Alla svarade att det var scenen när de kastade sten på henne. Jag svarade också det, men jag minns inte om jag valde att svara samma som alla andra eller om det först slog mig efteråt, vilken scen som verkligen tog mig.

Det var när Lilja säljs till en man som placerar henne vid sin dotters skrivbord och låtsas att hon är hans dotter innan han våldtar henne.

Jag tänker på det ofta, undrar varför jag inte svarade det. Jag vet inte varför det har fastnat, varför tankarna så ofta letar sig tillbaka fast flera årtionden har passerat. Jag vet inte heller vad som verkligen fastnade: den hemska scenen eller att jag inte sa min åsikt.

Vid liv samt lycklig

Jag köpte två böcker och skickade till barnet i helgen. En kokbok för studenter och en kokbok med billiga pastarecept. Bakgrunden är att jag nästan aldrig hör honom äta något annat än pasta med makrill i tomatsås alternativt tonfiskmackor som han gör i våffeljärnet. 

Samt nutellamackor, men de unnar jag honom efter alla år som hårt hållen av sin mamma. Barnet måste få leva lite och det kunde ha varit väldigt mycket värre än genom nutellamackor. Eller så är det inkörsporten till de tyngre grejerna, vi får se.

Hursomhelst. Nästa vecka, för att få lite spridning på presenterna, ska jag gå till vår bästa italienska butik och köpa dyra pastor och såser samt spröda små kakor att skicka till barnet. Det är fortfarande en gemensam insats att hålla honom vid liv.

Alla är vinnare

Det har varit en bra helg. En mycket, mycket bra helg. Min man har fått upp farten med allt som vi vill göra i vårt hem och hela helgen har han fixat och donat. Satt upp lampor, mätt inför garderobsbyggen, snickrat lite, gjort den sortens grovstädning som jag aldrig orkar göra.

Och jag, som alltid är omgiven av män i snofsiga kläder och med viktiga tonlägen, har väl aldrig nånsin varit så upphetsad. Min man som handyman har visat sig fungera väldigt väl för oss alla tre: mig, honom och lägenheten.

Just nu och helgen

Helgen har nog aldrig varit så välkommen. Om en stund ska jag ta fredag. Stänga av datorn och byta om, gå till gymmet och träna mjukt och försiktigt. Jag känner mig ömtålig, som om kroppen skulle gå av, knäckas mitt i tu, om jag tar i för mycket.

Efteråt ska jag gå hem, behålla träningstightsen på, hälla upp ett glas vin och lyssna på sävlig fransk jazz. Laga mat så långsamt att jag hinner dricka två glas vin under tiden. Äta vid tjugoett, somna med huvudet i min mans knä i soffan och sen sova en halv evighet.

Vakna till en lördag. Dra på jeans och tjocktröja. Sneakers och keps. Promenera under en blå septemberhimmel, äta lunch någonstans på vägen, sova en timme på soffan, dricka en GT medan middagen lagas, vara vaken sent, vara nära min man, upprepa alltsammans på söndagen. Minus att vara uppe sent, kanske.

Resultatet

Torsdag kväll. Jag är hemma igen, efter ett dygn och lite till tillsammans med mitt gäng. Jag har spenderat det senaste dygnet med att mysa. Att njuta av att bara ha dem i närheten, att ha dem alla samlade.

Vi har konfererat och alla verkar vara nöjda med slutsatserna som vi konfererade fram, vi har målat och skålat fram abstrakta porträtt av varandra och ätit en fantastisk italiensk middag. Vi har sovit på hotell och ätit en lång hotellfrukost tillsammans.

Alla var glada och nöjda när vi sade adjö och jag har bara varma känslor nu. Definitivt också en trötthet, men framför allt varma mjuka känslor. Jag kan verkligen inte tänka mig att det finns ett bättre gäng att leda. De är det bästa med mitt jobb.

Årets viktigaste

Jag håller konferens för min avdelning idag och imorgon. Jag har hållit i många konferenser, ansvarat för otaliga av dem, men det här är den första som jag håller i som är för en avdelning som jag själv leder.

Jag tror inte att det någonsin har känts roligare än idag. Som jag har längtat efter de här dagarna, haft de som målbild när något annat har varit jobbigt. Blundat och tänkt på ikväll, på när jag sitter på restaurangen med dessa tio fantastiska människor runt mig.

Att samla dem i samma rum och ge dem min fulla uppmärksamhet, att tillsammans prata oavbrutet om allt vi ska göra, att berätta hur viktiga de är, att överraska dem med en rolig aktivitet när vi konfererat klart, att ta med dem till min favoritrestaurang och bjuda dem på en fin middag. Det är kanske det viktigaste jag gör i år.

Om att göra planer och kap

Två saker som stått på vår bevakningslista på Blocket dök upp i helgen: en bäddfåtölj i nyskick till det fantastiska priset om fyratusen, istället för butikspriset fjortontusen, samt en vacker gammal vägglampa som slutade göras för decennier sedan.

Båda ska placeras i barnets rum. Förlåt, jag menade kontoret/gästrummet. Fåtöljen i ena hörnet och vägglampan ovanför. Bredvid ska det stå en låg bänk med en vinylspelare och väggen mittemot kommer prydas av en platsbyggd garderob med integrerat skrivbord. Jag ser framför mig hur jag ska sitta och läsa i fåtöljen medan min man kvällsjobbar. En filt över benen och ett glas vin intill.

Igår var för övrigt första dagen sedan barnet flyttade hemifrån som vi inte hördes. Visserligen snackade vi en timme över länk på söndagskvällen, men ändå. Ett dygn utan kontakt, det är stort.

Trettioåtta år

Det var en fin helg. En sån där när himlen är hög och knallblå och luften bär på både värme och friskhet. I trettioåtta år har jag levt nu. Hoppas att jag lever i minst trettioåtta till. Jag undrar vem jag kommer vara under alla de åren som förhoppningsvis ska komma.

Jag råkade ut för en väldigt arg människa på ett möte förra veckan och han har stannat kvar hos mig. Jag hör hans arga gormande i huvudet nästan hela tiden. Jag har låtit honom komma åt mig, låtit honom ta alldeles för mycket av min tid till på att tänka på alla hårda motrepliker som jag vill slänga i ansiktet på honom. 

Men så slår det mig när jag sminkar mig på måndagsmorgonen, att jag inte vill det, inte egentligen. Jag vill inte sjunka till samma nivå som honom, för jag tror inte att hans beteende gör honom särskilt lycklig. 

Jag vill inte fokusera på människor som bara letar fel, som fultolkar och som inte kan diskutera utan att ta till härskartekniker. Inte samtidigt som det i samma möte finns fem andra personer som är positiva och tillmötesgående. Det är de som jag ska fokusera på. 

Vi kan göra vår grej, vi kan utveckla något bra, vi kan låta den gormande lilla arga mannen stå utanför och undra varför ingen bryr sig om honom. Jag orkar inte försöka övertyga den som inte vill bli övertygad. Min energi är värd mer än så.

Jag hoppas att jag får trettioåtta år till på mig att öva på det här, för det är fan inte enkelt.

Födelsedagshelgen

Min födelsedag är runt hörnet. Det ska firas både på lördag och söndag. På lördag ska min man och jag gå ut och äta och jag ska göra mitt livs bästa innan: dricka bubbel och långsamt göra mig redo för kvällen. 

Och på söndagen, på min födelsedag, kommer mina föräldrar och spenderar några timmar för lunch och promenad i Bergianska trädgården med oss. Efter det har jag önskat Biff Rydberg, min absoluta favoriträtt, till middag och barnet på länk till desserten.

Det var för övrigt den bästa födelsedagspresenten, den som barnet stod för: att inte ha tid att fira mig förrän på kvällen eftersom han ska på brunch med sina nya vänner. När han frågade om vi kan ses över länk och äta tårta sent på min födelsedag av den anledningen grät jag litegrann. Hans lycka i sitt nya liv är det finaste jag kan få, det enda jag vill ha. 

Höstuniformen pt 2

Så jag skrev om min höstuniform igår: kort kjol, t-shirt och kavaj, tunna strumpbyxor, strumpor och loafers. Det är min ena höstuniform. Den andra är kostym. Rak dressad byxa, en enkel topp och kavaj på det.

Älskar även jeans och skjorta i herrmodell med uppkavlade ärmar. Eller jeans och en mjukt stickad tröja. Höga klackar förstås, alltid höga klackar om inte outfiten kräver loafers. 

Och på fritiden: jeans, tjocka tröjor, keps och snabba sneakers. Hemma: min mans träningsjoggers och ett linne varvat med ett par tights och en av hans t-shirtar.

Mmm vad jag älskar hösten och alla kläder man äntligen får ha på sig. Gud vilken unik tjej man är.

Höstuniformen

Säsongen när man är ständigt ruinerad på strumpbyxor har officiellt börjat. HM körde någon rea häromdagen och jag beställde hem fyra tvåpack av mina favoriter i fyrtio den. Gick sedan förbi Ica och köpte tre förpackningar av deras allra tunnaste strumpbyxa.

Den är fin, tiden innan strumpbyxorna behöver vara tjocka och heltäckande. När de fortfarande kan vara tunna, när de andas september oktober, när man bär dem med sockor i loafers och till en kort kjol, enkel t-shirt och kavaj.

Kom an bara hösten

Det är måndagskväll och tänker att jag ska hitta en extra halvtimme att sova på tisdagsmorgonen eftersom ett möte tvingar mig till kontoret. Egentligen skulle jag vilja skrota runt hemma en dag till, men det är bara snuvan kvar och den kan ju sitta i länge, så jag har ingen ursäkt som håller för det.

Så jag öppnar garderobsdörrarna för att hitta något att ha på mig på tisdagen och alla mina sommarklänningar rasar ner över mig. Tänker att det är ett tecken, det tillsammans med veckans väderprognos som visar sjutton grader och ingen mer sommar i sikte.

Fyller fem papperskassar med de klänningar, kjolar och toppar som jag burit i sommar. Tar ner kassarna med höst- och vinterkläder från längst upp i klädkammaren. Viker ner och plockar upp, byter långsamt innehållet i garderoben.

Nu kan hösten få komma, jag är redo.

Sjukdomsstatus och höstprojekt

Jag sitter inne i det som ska bli vårt hemmakontor och arbetar. Jag blev sjuk, till ingens förvåning. Har sovit bort halva helgen och jag tror att det var smart, att jag kapitulerade direkt, lade mig ner och var sjuk, för det känns okej idag. Jag tror att det är så man ska ta sig an förkylningar: att lägga sig ner, att lägga sig platt för dem. 

Hursomhelst. Det finns någonting mysigt att sitta inne i barnets forna rum och arbeta, att ha min man på andra sidan väggen, att höra honom prata i sina möten och att träffas framför kaffebryggaren med jämna mellanrum. 

Barnets skrivbord står fortfarande kvar, det är samma gamla eländiga motljus som gör att man är helt mörk i videomöten. Vi borde ta tag i det här rummet. Platsbygga den där väggen med garderober som vi pratat om hela sommaren, köpa ett snyggare skrivbord och en bäddfåtölj till när barnet kommer hem.

Det får bli höstens projekt, det tillsammans med att måla om vardagsrummet och sovrummet och låta bygga snyggare bokhyllor i hallen. Så naivt att tro att det är höstens projekt förresten, vi kommer att ha att göra till 2027.

Oavsett frisk eller sjuk

Jag har varit i den lilla staden idag, haft veckomöten i mina grupperingar som är placerade på kontoret där. Började känna av en lätt huvudvärk redan på tåget dit. På förmiddagen hade huvudvärken utvecklats till fullskalig och halsen börjat svida.

I skrivande stund, på fredagskvällen, är sjukdomskänslan ett faktum. Jag vågar dock hoppas att jag ska somna tidigt och vakna frisk imorgon, att det bara är en glitch, kroppen som behöver vila, att jag kan sova bort det.

Det har gått en vecka sedan barnet flyttade hemifrån. Vi hörs varje dag, på telefon och sms och whatsapp. Imorgon ska vi dricka ett glas vin över facetime. Prata om allting som skett under veckan, när ingen av oss är på väg någonstans, när ingenting annat pockar på, när ingen har möten eller föreläsningar att skynda till. 

Jag vill höra allt om hans första vecka i Malmö och hans första vecka på universitetet. Ställa följdfrågor och lyssna på svaren och bara se honom, titta på honom genom en skärm och en kort stund ha honom närmare än sextio mil bort. Det kommer bli veckans finaste stund, oavsett om jag är frisk eller sjuk.

Ursäkta franskan

Någon kanske snappade upp igår att jag är less på snubbar på jobbet. Inte alla män, vi har många som är jättebra. Respektfulla och inkluderande och med noll problem att lyssna på en kvinna i chefsposition. 

Men sedan har vi även männen, tyvärr ofta unga och nyanställda, som har så jävla bråttom uppför karriärstegen att de helt tappar sin uppfostran och är det något som jag är allergisk mot så är det när man fnyser, suckar högt, himlar eller avbryter när någon pratar.

De kan liksom inte heller ta in att de är nya utan de jobbar i tre veckor och tror att de kan allt och om det sedan kommer någon (typ jag) som har jobbat länge (inne på mitt trettonde år på bolaget) och ska förklara hur något fungerar så vill de inte ta in det för deras tre veckor inom företaget har gjort dem till experter.

De kör också med klassikern att bara titta på högsta chefen i rummet när de pratar, som om det bara handlar om att övertyga den personen och inte hela rummet. Det gör mig så jävla irriterad. Vi är ett företag, vårt ledord är för fan tillsammans, skärp er.

Okej, nu är jag tydligen upprörd igen.

Livet som gubbe

Jag var på middag med styrelsen för vår bostadsförening igår. (Här kommer världens kanske tråkigaste fakta för alla som nu tänker att det heter bostadsrättsförening: det gör det inte när föreningen grundades innan 1930 och våran grundades 1912. Slut på tråkig fakta.) 

Hur som helst. Styrelsen består av fem gubbar och mig. Det är fem gubbar vars sällskap jag uppskattar. Till skillnad från många av snubbarna på jobbet är de väldigt trevliga att umgås med. Det finns inga ömma tår, ingen behöver hävda sig, ingen har något att bevisa. 

Att äta middag med dessa fem gubbar är att ständigt bli lyssnad på, få vinglaset påfyllt men samtidigt till hundra procent slippa män som passerar olika gränser. Plus att det är fint att äta middag tillsammans med människor som jag normalt inte hade valt att umgås med. En mysig liten inblick i livet som gubbe.

Upptäcker saker

Jag har upptäckt att jag tycker om att laga mat. Jag vet inte om det är för att det är så tacksamt att laga mat på höstens råvaror, att det inte går att misslyckas med alla rotsaker som är i säsong. Allting känns så genomtänkt, bara man slänger dit ett par timjankvistar eller smular över lite getost innan det skjutsas in i ugnen.

Att stå framför det öppna köksfönstret, känna den allt kyligare luften blandas med värmen från köket, att hacka, skära och röra. Det är meditativt. Jag visste inte det. Har nog alltid sett matlagningen som ett måste, inte ett nöje. 

Jag hade fel i alla dessa år. Eller så har jag inte haft lugn nog i kroppen att slappna av, att inte stressa fram maten. För första gången gör det inte så mycket om maten inte är klar förrän tjugoett. Vi kan äta sent, dricka ett glas vin till, äta långsamt fast mörkret fallit.

Det nya livet

Ett nytt slags liv börjar nu. Ett där det är ett tomrum till vänster om min eltandborste, där ljudet av barnets rullgardin som dras upp inte är en del av bakgrundsljuden när jag sminkar mig på morgonen, ett liv där ingen längre äter upp granolan. 

Jag funderar mycket på vem jag vill vara, både för barnet och för mig själv. Jag vill inte mamma honom, jag vill att varje gång vi pratar ska vara fina stunder för honom, fria från förmaningar och uppmaningar. Jag ska se honom som en vän och mina vänner frågar jag aldrig om de har kommit ihåg att duscha.

Jag ska skicka presenter till honom, stort och smått och ofta. Först ut är ett par magneter och några framkallade fotografier som han kan fästa på sin förvaringstavla ovanför skrivbordet. Sedan blir det en låda med italienskt tema: dyr spaghetti, pastasåser och delikata små kakor som stödet från CSN absolut inte tillåter.

Så småningom ska jag fundera på vem jag vill vara, men där är jag inte än. Först behöver det här få kännas, jag behöver slicka mina sår och sen, sen ska jag fundera på vem jag vill vara hädanefter.

Dagen efter

Lägenheten är mysig och liten, huset stort och fint med enorma gemensamma ytor. Kök, tvättstuga, gym och bio. Stora ytor för plugg och socialt liv. Andra hyresgäster som hälsar och pratar glatt, bjuder in till middagar och fester och barnet som obekymrat säger hej och tack och gärna.

Vi har packat upp, utforskat omgivningarna och barnet har sovit sin första natt i sin nya lägenhet. Vi har storhandlat, fyllt kyl och skafferi. Vi har promenerat genom universitetsområdet och genom Malmö. Nu ser jag allting framför mig, kommer veta hur det ser ut när han berättar om sina dagar.

För en timme sedan kramades vi hej då. Jag har lämnat Malmö, lämnat honom där. Han har lovat att leva sitt bästa liv, att hitta något fint i varje dag, även om inte alla dagar kan vara bara fina. Han har lovat och jag har kramat honom hej då.

Dagen D

Mitt barns liv ryms i bagaget på en XC60 och en takbox. Om några timmar ska vi få det att rymmas i en etta med kokvrå. Vi sitter i bilen när jag skriver det här. Han är glad men nervös. Vi har flera timmar kvar innan vi är framme och jag försöker njuta av att bara vara här, att vara i stunden innan vi är framme. 

Det känns så konstigt att vi snart är sextio mil hemifrån men att min son ska kalla det för hemma. Att jag ska se hans hus, kanske kommer jag säga hej till en granne, kanske kommer det bli en vän? Kommer han träffa någon och bli kär, kommer han stanna i Malmö för alltid? Malmö som är porten till Europa, kommer han dra vidare, kommer han se hela världen? 

Åh, vad jag hoppas det och åh, vad mitt hjärta värker.

Sista dagen

Vi hade en liten kräftskiva igår, på barnets önskan. Jag tänker att det är sista om allt vi gör tillsammans med barnet. Sista kräftskivan med barnet, tänkte jag igår. Det behöver naturligtvis inte vara sant, sannolikt kommer vi ha många fler kräftskivor tillsammans.

Igår sa jag till barnet att han får flytta hem igen, om det skulle behövas. Att han inte behöver bo kvar i Malmö om han hatar staden eller om utbildningen är värdelös. Han tittade på mig som om det var självklart, och det är det ju även om jag ville säga orden högt. Men den lugnar mig ändå, blicken som han gav mig. Han vet att han får komma hem igen.

Näst sista dagen

Barnet väntar i foajén till min kontorsbyggnad när jag kommer ner. Jag har andan i halsen, mötet skulle ha slutat tio minuter tidigare, men han står lutad mot en pelare och läser i sin mobil. När han tittar upp och ser mig ler han avslappnat.

Det finns ingen stress i honom. Allting är packat och ordnat och han är redo för flyttlasset på torsdag. Vi promenerar till slutet av gatan och sjunker ner på en lunchrestaurang. Äter raggmunk och skriver en inköpslista inför hans livs första egna storhandling.

Det är näst sista dagen som mitt barn bor hemma.

Med början nu

Jag köper en sweatshirt, en keps och strumpor. Ett dussin stearinljus i dova färger. Små vågiga likörglas. Jag förbereder mig för en sensommar, för starten på hösten. Jag vill att den ska vara lång i år, jag vill ha en höst som varar för alltid.

Jag vill se trädens löv röra sig från grönt till rött till gult. Jag vill känna luften bli hög och frisk. Jag vill värmas av infravärme på uteserveringar. Jag vill ha jeans och tjocka tröjor och keps. Jag vill avsluta kvällarna med en avec. Jag vill göra äppelpaj och äta med vaniljglass.

Jag vill upptäcka Malmö på hösten. Så småningom vill jag upptäcka Malmö på vintern, våren och sommaren också. Jag vill lära känna barnets stad. Jag vill känna att vi har hela livet kvar, med början den här hösten.

Det eviga uppdraget

Vi sjunker ner i soffan sent på torsdagskvällen, samtidigt som barnet går och duschar. Min man skrattar lågt, frågar viskandes om vi inte ska behålla barnet hemma ett år till, säger att vi nog har någon checklista kvar att bocka av innan han är redo att flytta hemifrån.

Jag hyssjar honom, men måste skratta och skaka på huvudet över hur virrig han är ibland, barnet. Ibland jämför jag honom med en tjej i mitt team. Hon är två år äldre är honom men det vore som om han är tolv i jämförelse.

Men jag tänker att det fortsätter vara en lärande process, att bli vuxen. Det är inte så att han flyttar hemifrån och pang boom ska vara hundra procent vuxen. Man får vara nitton och tjugo och tjugoett och inte ha full koll på livet. Vårt föräldrauppdrag är inte över än. Lärandet fortsätter, fast lite på håll.

Alla känslorna överallt

Det händer saker i barnets rum. Det rörs upp, stökas till och packas ner. Han bryter upp de stora lådorna med saker som han har beställt från Ikea. Packar upp och sorterar, tvättar sängkläder och handdukar och diskar allting som ska stå i köket. Släpar hem flyttkartonger och rullar omsorgsfullt in allt ömtåligt i hushållspapper och packar försiktigt ner i sina lådor.

Han tecknar hemförsäkring, köper dator och dammsugare och läser kurslitteraturlistor. Han träffar sina vänner, säger hej då till dem en efter en. Han flinar stort emellanåt, när han har gjort något som får honom att rysa av nervositet när det börjar bli verkligt att han ska flytta hemifrån. Men jag tror att han är lycklig.

För alltid min

Mitt barn är hemma igen och som jag njuter. Som jag njuter, som jag njuter, som jag njuter. Han har tagit två extrapass, så på fredag åker han tillbaka till sin pappa. Kommer hem igen på måndag och då har vi bara tisdagen och onsdagen och sedan går flyttlasset.

Jag har nekat en middag och en fest, den förstnämnda med mina kollegor i husets styrelse och den andra med mina kollegor på kontoret, för jag vill inte vara med någon annan än barnet de här sista dagarna som han är hemma.

Jag kan inte fatta att han flyttar sen, att det är för alltid, att han slutar vara min. Fast det gör han förstås inte, han kommer alltid vara barnet, kommer alltid vara min.

Tack och varsågod

Årets mest hektiska period har startat. Augusti ut och hela september är fyllda med tredagars-workshops varje vecka. Jag vet inte när jag ska hinna göra mitt vanliga jobb, finnas tillgänglig för min personal eller leva mitt liv. 

Inte heller vet jag när jag ska hinna träna. Mina vanliga lunchträningspass kommer inte rymmas i dagarna och på kvällarna kommer jag inte lockas till gymmet. Däremot vet jag att jag inte kommer orka de här monsterveckorna om jag inte tränar, så igår gjorde jag det enda rimliga: köpte ett par nya löparskor, ett par träningstights i rostbrunt och en mjuk vit sweatshirt att springa i.

Varsågod till mig själv för motivation till korta men snabba löprundor på kvällarna. Bra för kroppen, bra för hjärnan, bra för alla. Samt även tack till en bra chef, förstående medarbetare och en snäll man. 

Sensommaren

Jag tror att sommaren drar sin sista suck just nu. I luften har en friskhet smugit sig in, även om värmen fortfarande finns i solen. Jag klär mig i linneshorts och en stor skjorta både lördag och söndag, men tänker att det nog är sista gången för i år.

Men det är inte höst heller, inte än. Sensommar, tror jag att den kallas, tiden mellan augusti och september.  När man börjar längta efter att luften blir hög och krispig, när löven långsamt byter färg, när en tjock tröja behövs på kvällarna, när rotsakerna smakar fantastiskt, när man är sugen på plommontarte och vaniljglass, när man river i mandelmassa i äppelpajen.

Fredagskänslan

Ligger i sängen på morgonen och ser på instagram att sommaren fortfarande pågår. Det visste jag, det är bara en enda kväll som jag spenderat på soffan den här veckan, den som var igår och det var efter ett starkt behov av att se The hunger games efter att ha läst ut den första boken.

Men tydligen räckte den där enda kvällen inomhus för att längta ut. Min man verkar känna samma sak, för på morgonen föreslår han en kväll ute. Middag, drink och en konsert under Kulturfestivalen som pågår. Jag längtar efter bara ben, en tjock stickad tröja och ballerinas. Och bubbel, jag längtar framför allt efter bubbel.  

För alltid hans

Jag snurrar mellan alla mina bästa sommarklänningar om dagarna, steamar dem och hänger på rad över barnets garderobsdörrar i väntan på sin dag. På måndag kommer han hem, då är sommarjobbet slut och hans rum ska packas ner. Om två veckor kör vi honom och hans flyttlådor till Malmö.

Vi tittar på lösningar med inbyggda garderober, vi letar bäddfåtölj och skrivbord, vi tittar på färger till väggarna. Barnets rum ska bli kontor, förvaring och gästrum, allt i ett. Jag undrar hur länge vi kommer benämna det som barnets rum istället för kontoret. Säkert för alltid.

Livet just nu

Vi tar oss ut efter maten, promenerar långsamt på gator som ännu inte blivit mörka, betraktar skymningen som hänger i luften vid tjugoett. Trottoarerna kantas av runda bord, vinglas och människor. Höstterminen har börjat men sommaren har inte gett upp.

Jag presenterar idéer och får gehör, jag sitter i workshops och planeringsmöten, jag är produktiv från morgon till kväll. Jag byter om när jag kommer hem, till långa svepande klänningar, drar stickade tröjor över huvudet när kvällsluften och promenaderna lockar. Jag läser en halvtimme i sängen innan jag släcker lampan, vaknar enkelt halv sju.

Första dagen, andra halvan

Fönstret ovanför köksbänken står vidöppet, jag hackar saker på en skärbräda framför det öppna fönstret, det puttrar i en gryta på spisen. Min man kommer hem, häller upp varsitt glas vin åt oss, stearinljusen fladdrar på matbordet medan vi äter.

Lägger oss på soffan när köket är rent, jag med en bok, han med surfplattan. Hans fötter trasslar in sig i mina. Fnissar när klockan bara är halv nio och vi redan är helt slut, längtar till sängen, säger bara en timme till.

Vecka trettiotre

Måndag. Klockan ringer halv sju men det är inte svårt att vakna. Dricker kaffe i sängen, går upp, kokar ägg och mer kaffe. Äter en rostmacka med jordnötssmör. Klänningen hänger nystruken på en galge i bokhyllan. Sminkar mig och kammar håret. Kliver i höga klackar för första gången på evigheter.

Jag hälsas med ett litet jubel när jag kliver in på kontoret. Alla är glada, folk skrattar och pratar i munnen på varandra. Upptäcker tjugo över tolv att jag råkat jobba in på lunchen. Tar hissen ner till gymmet, spenderar fem kilometer på en crosstrainer, äter en linssoppa när jag är tillbaka framför datorn.

Eftermiddagen flyger bort, försvinner in i mail och möten och samtal. Nu närmar sig klockan fem och jag skriver det här. Ska snart stänga av datorn för nu, promenera förbi mataffären och sedan hemåt. Laga mat tillsammans med min man, göra mig en måndagskväll.

Det bästa

Det bästa med Gdansk var att sminka mig igen. Att spendera en mindre evighet framför badrumsspegeln, iförd underkläder i siden och spets, att dutta och smörja och pensla, långsamt dricka minibarsbubbel, känna förväntan inför kvällen.

Att klä sig i fladdrande klänningar efter en semester fokuserad på motion och vila, nästan alltid i cykelbyxor och en av min mans för stora t-shirtar, att stoppa fötterna i nätta sandaler istället för tofflor och sneakers.

Om att vara hemma och redo

Jag sitter på ett café, tillbaka i Stockholm, tillbaka framför datorn. Det är semesterns nästsista dag, helgen borträknad, men jag kunde inte slita mig längre. Det är för mycket tankar i huvudet som måste få rinna ut genom fingrarna, jag måste se om de är lika vettiga i svart mot vitt som de är i mitt huvud.

Jag har saknat det här. Saknat att sitta framför datorn med kaffe och vatten intill, att låta hjärnan jobba, att tänka och fundera och formulera och skriva. Jag har saknat det. Längtat tillbaka till det.

Samma fast i Gdansk

Imorgon åker vi till Gdansk. Vi googlade var vi kan promenera på vackra gamla gator utan att avlida i värmedöden och google berättade att Gdansk var svaret. Så imorgon åker vi dit. När vi kommer hem är det till semesterns sista skälvande dagar.

Jag planerar att inte ha tid för något dagligt bloggande, ska vara strängt upptagen med att lära mig saker, upptäcka saker, äta saker, dricka saker. Ja, precis samma som hemma i Stockholm, fast i Gdansk.

Om att acceptera läget

Jag har slutat kämpa emot tankarna på jobbet. Det var en orättvis kamp som jag aldrig kunde vinna, så jag accepterade jobbfunderingarna. Lät insikten om hur jag vill bygga upp vår centrala kundservice fladdra ner och in i mig när jag stod och strök en tröja.

Drog ut sladden till strykjärnet, startade datorn och skrev ner allting i ett mail till mig själv. Nu längtar jag till den tolfte augusti, till att jag får öppna det där mailet som en liten present till mig själv, börja dra i alla trådar, låta hjärnan börja arbeta, låta den löpa fritt.

En perfekt liten stund

Det är sen kväll. Jag sitter i soffans hörn, på armstödet står ett glas whisky, mitt hår är fortfarande blött efter duschen. Min man står framför spisen och lagar vår middag, en kantarellpasta, trots att himlen mörknat.

Jag läser Bonjour tristesse. Formuleringarna är djärva och vackra. De känns lika mycket som spriten, träffar hårt i bröstkorgen, dröjer sig kvar som en värme under huden. När vi har ätit tar min man soffhörnet. Jag sitter bredvid, huvudet mot hans axel och boken vinklad så att skenet från stearinljuset träffar sidorna.

Sommarsällskapet

Min följeslagare den här sommaren är Linda Castillos bokserie om polisen Kate Burkholder. Det är en ny författare för mig och jag tror inte att hennes böcker har funnits översatta till svenska innan. 

Nu har min bokapp fem av böckerna i serien, dock bara som ljudböcker men eftersom ingenting är så mycket sommar som tummade pocketböcker köpte jag de i fysiskt format också och har varvat att läsa och lyssna.

Nu är jag på den femte boken och kommer snart utveckla panik över hur jag får tag på resterande böcker. Jag tror att det finns väldigt många fler nämligen. Böckerna har rätt komponenter i en bra sammansättning: lite kärlek, mycket polisarbete och en amish-twist som har lärt mig saker jag tidigare inte visste.

Kroppen och hjärnan

Jag har haft semester i två veckor nu och behöver hela tiden stoppa min hjärna från att vandra in på jobbet. Den irrar sig hela tiden dit, in i tankar och funderingar, försöker hitta lösningar på frågor som lyftes under våren men lades på hösten att lösa.

Det är som om min hjärna har varvat ner, vilat och nu är redo igen. Den förstår inte att vi inte är där ännu, att vi har två veckor kvar att vara lediga, att vi ska vila lite till. Jobbet får vänta, semester pågår.

Jag gör mitt bästa, ligger på en filt i Hagaparken, dricker fördrinkar innan middagen, har picknickar, är uppe sent och sover länge, äter evighetsluncher på uteserveringar, sörplar iskaffe på varma trottoarer. Min kropp har semester, men hjärnan är inte övertygad.

Ett sommarminne

Vi åt lunch tillsammans med mina föräldrar på en golfklubb i en liten stad, kanske bara en by, placerad mellan den lilla staden som de bor i och den stora staden som är våran. Min man läste högt från google att staden/byn har sjutusen invånare. Sjutusen invånare och en fin golfbana med en pärla till restaurang.

Efter någon timme tog vi tåget hem igen och mina föräldrar tåg husbilen söderut. Det var ett bra sätt att umgås. Solen sken på oss, utsikten var fantastisk, maten mycket god. Dessutom tog vi oss genom lunchen helt fria från dålig stämning. Det var fint.

Förändringar

En konstig sak som hände efter att barnet flyttade hemifrån var att vi bytte platser vid matbordet. Vi har haft samma placeringar i alla år, men så en dag låg det saker på bordet där vi brukar sitta så min man dukade på andra sidan bordet.

Nu sitter jag där barnet brukade sitta. Det är mysigt att sitta där, på platsen där mitt barn brukar finnas. Jag har gjort det sedan dess. Tror att jag kommer fortsätta sitta där.

Känslorna två veckor in

Klockan är aldrig innan tjugoett när vi äter middag nuförtiden. Jag har börjat tända stearinljuset som står i sin mässingsljusstake på matbordet sent på kvällarna. Vi äter nästan alltid lunch ute någonstans.

Vi vaknar aldrig innan nio. Lämnar aldrig sängen före tio, inte för annat än att hämta kaffe. Jag vet aldrig riktigt vilken dag det är, tror att det är lördag hela tiden. Det känns som att sommaren har pågått för alltid.

Och så gick en dag

Torsdag. Svart kjol och vit luftig skjorta. Väderprognosen fortsätter lova regn, men det faller aldrig något. Vi tar oss ut vid elva. Min man har gjort en lista i google maps med sjuttioelva stopp, samtliga second hand-butiker.

Åker till söder, promenerar genom små affärer, äter lunch på Mormors dumplings. Beställer in ett fat wok och en skål dumplings och delar broderligt på små assietter. Fortsätter vandra i butiker, pausar för mjukglass på Pärlans, väljer violkolasås och lakritsgranulat. 

Min man konstaterar att han vill ha champagne, vi handlar det och rödpang och varsin köttbit, promenerar hem, kliver genom dörren prick sju timmar efter att vi gick ut genom den. Han klyftar potatis, gör en tomatsallad, vispar ihop en bea, steker köttet.

Jag sitter i soffan med barnet på skype. Han vill gå genom allt som han behöver när han flyttar hemifrån. Han lägger allting i en varukorg på Ikea och trycker på köp med ett darrigt andetag. Jag tar emot ett glas champagne och suckar med samma darr på rösten.

Att titta tillbaka

I telefonens bildarkiv kan man klicka på personerna som oftast fastnar på bild och så får man upp alla bilder på den personen. Häromdagen klickade jag på bilden på barnet och sedan fastnade jag, bläddrandes mellan bilderna på honom från åren som gått.

Det är mest bilder tagna i stunden, sekunder som förevigats från dagar där livet pågår. Man ser i hans ögon att han är lycklig. Jag inser det när jag tittar på bilderna av honom, att det finns en lycka i ögonen, i leendet, i den avslappande kroppen.

Jag slår så ofta på mig själv mentalt för att jag inte varit mer, inte varit bättre som förälder, men så tittar jag på de där bilderna och jag vet inte, kanske har jag varit tillräcklig ändå.

En semestertisdag

Väderprognosen sa att det skulle regna hela dagen, men det var bara lur. Det grå täcket på himlen brast, släppte fram knalligt blått, vitt och gult. Solen puttade upp temperaturen till tjugofem. Spenderar första halvan av dagen klädd för träning i sportstrumpor, cykelbyxor och t-shirt, andra halvan i en kort klänning.

Läser och lyssnar på Tretton av Steve Cavanagh och det är så bra att det är svårt att slita sig. Fortsätter rensa i skåpen, tar vid där vi blev klara igår. I hallen står fyra nya kartonger att lämna till Myrorna. Släpar oss fram till tiotusen steg på trottoarer som dallrar i sommarvärme. Häller upp ett glas rosévin, tar fram lax från frysen, skriver det här.

Prylar, böcker och hygien

Barnet har varit hemma idag. Vi har rensat bland hans prylar, gått till återvinningen med nittio procent och packat ner resten i flyttkartonger. Nu har vi bara alla hans böcker kvar men det får vänta till en annan dag, för det är många böcker och de kommer göra ont att skiljas från.

Vi hade även en lektion i vikten av att byta handdukar och bädda rent i sängen ofta, minst en gång i veckan. En kille - samt även hans säng - som luktar illa är en deal breaker, han faller bort direkt. Tack för lektionen, sa min son helt oironiskt när jag hade raljerat färdigt.

Vuxenlivets alla nya beslut

Barnets studentlägenhet hyrs möblerad, men huset är nybyggt och han är den första att bo i lägenheten. Jag var inte helt beredd på hans intresse för hur lägenheten ska se ut, men det skickas bilder och det planeras och det pratas.

En dag när han kastade långa blickar mot vår fina olivolja, som står på en marmorbricka tillsammans med salt- och pepparkvarn och redskapskrus från Le Creuset, frågade jag om han vill ha en sån uppsättning som inflyttningspresent och låt oss säga så här: jag var inte beredd på att se mitt barn lysa upp så över tanken på köksprylar.

Men så var det och nu har jag precis klickat hem redskapskruset i färgen chambray, men vet inte om jag ska köpa salt och pepparkvarn i blanksvart från Le Creuset eller om jag ska köpa de i klarblått från Zassenhaus. Hans lilla lägenhet går i svart, vitt, grått, gult och blått.

Antar att barnet får bestämma, att det får bli min tur att skicka bilder och frågor till honom. Ändå himla fin grej, det får man medge.

Här och nu

Vi är hemma igen. Min hud är biten av insekter, jag har små röda knoppar här och var. Min man åkte vidare till den lilla staden tillsammans med sin mamma imorse. Han har längtat ut i svampskogen. Jag har tvättat, handlat och hämtat paket, ätit frukost och läst ut en bok i solskenet, tränat och duschat.

Nu skrev han precis att han är på väg hem och att han har kantareller med sig. Jag har förberett så att de kan försvinna ner i en stuvning och sedan ovanpå ett surdegsbröd. En flaska rödvin luftas på köksbänken, håret torkar över min tunna skjorta. Ingen behå, linneshorts och bara fötter.

Himlen på jorden

Ikväll går färjan hem igen. Vi har haft fyra fina dagar. Vi har fortfarande mycket tid kvar, behöver inte börja stänga huset förrän sent i eftermiddag. Middagen blir på en restaurang på båten och kvällens sista drink kommer fortfarande blicka över solnedgången, men över ett hav istället för en liten sjö.

Första semesterveckan har kommit och gått. Snart, åtminstone. Tre veckor till väntar, två av dem hemma i Stockholm och sedan åker vi till Gdansk. Men först ska vi göra klart vår sista dag här, i himlen på jorden.

Dagarna som går

Jag ligger i hängmattan och kan inte läsa, utsikten över sjön är för slående, det går inte att slita blicken. Min man metar från båten, har slagit ankar tio meter bortom vår strandkant. Han bakade en chokladtårta tidigare idag, vi ska äta den med vaniljglass ikväll.

Varje dag blir jag avsläppt vid grusvägens början, springer de fem kilometerna till huset. Passerar öppna ängar, små knubbiga hus och hästar i hagar. Varje dag dricker vi Pimm’s medan vi lagar mat. Sitter på stentrappan och tvättar potatis.

En regnig dag åker vi och tittar på ett slott. När vi kommer hem går åskan över sjön. Sitter på verandan och lyssnar på regnet som smattrar mot taket. Äter långsamt ur den stora asken med färsk lakrits som tillverkats på byn.

Oslagbart

En av de saker som jag längtade efter mest innan vi åkte hit var att sitta i bastun med en inpackning i håret och en öl i handen. Det är bara här som jag dricker öl, bara här som det är gott. Det krävs en bastu för det.

Det är väldigt primitivt här. Vi tvättar oss i bastun. Skopar upp stora baljor med vatten och sköljer oss med. Jag väger upp det med dyrt schampo och fina tvålar. Jag känner mig aldrig så ren som efter att ha bastat och sedan tvättat mig i värmen medan bastudörren står öppen, släpper in suckar av ljummen sommarkväll.

Att tvätta sig ren efter en dag i sjön och i skogen, att dra på tights och stickad tröja, låta håret självtorka i den sena sommarluften, att stå vid grillen och se solen gå ner bakom trädtopparna på andra sidan sjön, det finns ingenting som slår det.

Det är precis som jag mindes det

Hängmattan svajar långsamt i brisen från sjön. Den är tom, bara mina solglasögon och en bok som lämnats kvar medan jag sitter i skuggan och skriver det här. Det är tjugofyra grader och min hud är bar.

Jag har baddräkt under shortsen, hade en tunn skjorta över förut men nu ligger den över verandaräcket. Vi hann inte basta igår och jag längtar till kvällen. Till att basta, tända grillen, dricka rödvin ur de små knubbig glasen som symboliserar känslan av att vara här.

Första dagen

Tidigt imorse klev vi på båten till Finland. Gick direkt till restaurangen, den med havsutsikt och inga barn, och slog oss ner för champagnefrukost. Jag mutade min man med bubbel till frukosten, för han kan verkligen inte förstå varför vi väljer att åka båt i tio timmar istället för att flyga i en timme.

Det här är en resa som han har gjort två gånger om året under hela sin barndom. Han ser inte de här timmarna som en del av semestern, för honom är det bara en transportsträcka, att ta sig från punkt a till punkt b.

För mig däremot, för mig är det en hel dag av att äta gott, att sitta på soldäck och titta på fantastiska villor längs skärgårdarna, oceaner av tid att läsa. Det är semesterns första dag och jag är hundra procent på väg ner i varv.

Nästan där

Det kvarstår bara tre punkter bland helgens måsten: rensa kylskåpet på sånt som riskerar att bli gammalt, vattna blommorna på balkongen och packa ner necessären. Den första kommer jag göra efter middagen, den andra sent ikväll och den tredje imorgonbitti.

Jag har jobbat mig genom hela listan, inklusive punkten att bli frisk. Jag sov tre timmar på dagen igår och tolv timmar inatt och det verkar ha gjort jobbet. Jag har även målat alla tjugo naglar klarröda, färgat fransar och bryn och packat väskan full med tvålar, schampo och hårinpackningar som ska få arbeta i bastun.

Jag har inte packat ner något smink. Min enda eftergift för fåfängan är en ögonfransböjare inför middagen på båten. Alla kläder som får följa med är i linne - byxor, shorts och skjortor - och mjukaste bomull - linnen och t-shirts och stickade tröjor. De ligger intill böckerna i min resväska, väntar på morgondagen.

Dagens plan

Vaknar till första semesterdagen med halsont och huvudvärk. Är det inte väldigt typiskt, att det blir så? Jag har en lista med saker att bocka av idag. Jag tror att jag ska lägga in en middagslur på listan.

Det ska regna idag och det passar mig. Vi ska tvätta, frosta ur kyl och frys för man kan nästan inte stänga frysen nu, vi ska köpa solskyddsfaktor, cigarrer och tvål, schampo och hårinpackning.

Dricka te och äta glass och vila och sova och läsa är punkter som jag precis skrev in i listan. Bli frisk kanske också får bli en aktivitet.

Semester om 3, 2, 1

Det är min sista arbetsdag innan semestern. Fyra lediga veckor väntar. Jag har svarat på alla mail, haft dagens enda möte, checkat av alla punkter på min aktivitetslista utom två: skriv autosvar på mailen och lägg in semesterhänvisning på telefonen.

Jag skriver det här, kikar i kalendern hur det ser ut när jag kommer tillbaka i augusti (väldigt fullt, tittade snabbt bort igen) och funderar på om jag borde boka massage innan vi åker till Finland. Jag har två listor som jag skulle kunna jobba vidare på: en packlista och en lista över saker som vi behöver göra innan vi åker.

Om en timme ska jag möta min man vid vårt sommarhängställe: solbänkarna på den avstängda motorvägspåfarten intill Rörstrandsgatan. Vi ska poppa en flaska champagne och fira att vi har fyra lediga veckor tillsammans.

Ett samtal att minnas för alltid

Han ringer tidigt på torsdagen. Jag hör leendet i hans röst när han berättar att han kom in på universitetet. Han ska bli landskapsarkitekt, barnet. Den sista helgen i augusti flyttar han till Malmö. Hans lycka träffar mig som en pil, sprider sig in i mig. 

Jag börjar inte gråta förrän jag hör hans pappas förvåning i bakgrunden. Har du fått beskedet? säger han och jag frågar barnet om han ringde mig först, innan han ens berättade för sin pappa som var i rummet intill. Det är klart, säger han och det är först då som mitt hjärta spricker. Men det bultar fortfarande, varmt och lyckligt, bara lite naggat av en saknad som kanske aldrig helt kommer gå över.

Men det gör ingenting, det är min känsla att bära, det enda han ska känna är lycka och stolthet. Han gjorde det, han klarade det, nu är framtiden hans.

Drömmer om måndag

Igår spontanbokade vi vår första semestervecka. Min svärmor är i huset i Finland och jag föreslog att vi skulle åka dit. Lockade med bastu, sjöbad och grillade middagar varje kväll. Långa dagar i hängmattan, varva böcker med skogspromenader, åka på utflykter på slingrande landsvägar, upptäcka små byar, butiker och caféer.

Det krävdes inte särskilt mycket för att övertala min man och min svärmor gjorde ett glädjetjut rakt ut när han ringde henne. Det är något speciellt med huset i Finland, något med sjön och träden och hur min kropp varvar ner vid första andetaget skogsluft.

Om att få träffa barnet idag

Idag ska vi åka till Uppsala efter jobbet, möta barnet vid tågstationen och hitta en uteservering att äta middag på. Det var två veckor sedan vi såg honom sist och den intensiva smärtan efter att han tog studenten och drog till sin pappas stad för att jobba i åtta veckor, den har passerat över i en stillsam värk.

Jag vänjer mig långsamt vid att inte ha honom där, att inte se honom varje dag. Imorgon kommer antagningsbeskedet till universitetet och då vet vi om jag behöver vänja mig för alltid. Det känns så konstigt att det är vad jag hoppas på. Men det är ett hopp för hans skull, för att det här är vad han vill.

Ett nytt slags liv

Jag startade dagen på en uteservering. Jag går förbi den varje morgon, små runda bord och stolar placerade i fransk sittning. Idag slog jag mig ner, beställde en cappuccino och croissant och lyssnade på ljudbok tjugo minuter innan arbetsdagen började.

Lät datorn vara kvar i väskan, för det fanns ingen som behövde något från mig. Klev in på kontoret klockan nio och startade arbetsdagen utan att känna mig stressad. Det är en känsla jag kan tänka mig att bli van vid, en känsla som inte skaver någonstans.

Det gäller även för känslan när jag kom hem från jobbet igår: mötte min man i köket vid sjutton, hällde upp ett glas rödvin och konstaterade att ingen av oss orkade laga mat. Kom att tänka på den lilla bistron på söder som kör musselmåndag. En timme senare satt vi vid ett bord för två och väntade på middagen. 

Jag saknar barnet, det gör jag verkligen, men det är ett nytt slags liv som väntar, ett som innehåller mycket mindre koordinering. Ett liv för två vuxna.

Hopp om framtiden och hopp om veckan

Söndagskväll. Jag kokar pasta till såsen som blev över från middagen, låter det bli måndagens lunch. SVT står på i bakgrunden och rapporterar direkt från Frankrike, visar att det finns hopp om framtiden.

Stryker två kjolar, en stickad tröja, en jeansskjorta och en klänning. Hänger alltsammans att vänta på sin tur i bokhyllan och har därmed kläder till tre dagar klara och kan sova en kvart längre varje morgon.

Måndag. Går till kontoret. Vi är bara tre personer, alla andra har semester. När klockan slår tolv och jag skriver det här har jag fått nio mail, ett samtal och haft noll möten. Har istället hunnit diska kakburkarna, fluffat kuddar och prokrastinerat en process. 

Nu ska jag gå och träna, hej.

Torsdag, fredag

Fredag. Jag är klädd i linne från topp till tå: svarta linnebyxor och svart linneskjorta. Håret i en låg knut i nacken. Dagens enda två möten är precis avslutade, lunchen är runt hörnet. Jag ska äta två rostade mackor och sedan gå ner till gymmet.

Igår hade jag AW på teams med en chefskollega i Malmö. Vi har två stående möten i veckan men gårdagens skulle bli hennes sista innan semestern. Vi flyttade det till klockan sjutton och drack varsin GT och pratade lika delar arbete som privatliv.

Min man skulle springa till affären efter middagen igår. Köp lakrits, ropade jag efter honom. En kvart senare var han hemma igen, med lakrits i påsen. Drack rödvin, åt lakrits och låg i soffan med fötterna i hans knä.

Morgonbestyren

En av de sakerna som jag skrev om igår som gör mig långsam beror på att barnet bor hos sin pappa den här sommaren. Han har nämligen haft som stående uppgift under alla år att tömma diskmaskinen varje morgon. 

Nu när han inte är hemma så har uppgiften trillat över på mig och det i sig är ju inte tidskrävande, men problemet är att jag kommer in i ett hushållsfixande när jag istället borde vara på väg till kontoret.

Jag tömmer diskmaskinen, fyller på med de glas som hamnat i diskhon under kvällen, torkar av köksbänken, torkar av matbordet och soffbordet när jag ändå har disktrasan i handen, plockar undan någonting som hamnat bortom sin plats, kan lika gärna städa badrummen när jag ändå är i farten och plötsligt har det gått fyrtiofem minuter.

Jag har varit sen till jobbet varje dag sedan barnet flyttade hemifrån. Hundra procent hans fel.

Tre dagar in i juli

Onsdag. När jag vaknar vet jag inte om det är tisdag, onsdag eller torsdag. Veckorna går både långsamt och fort. Arbetstempot har saktat ner och det har gjort mig långsam men ändå försvinner dagarna en efter en. Jag försöker tänka att det är okej, för min kalender är fullbokad augusti, september och oktober.

Jag var på middag med två vänner igår. Det var det perfekta umgänget: bubbel på en uteservering, fördrink medan vi väntade på maten och så middag och rödpang och sedan ännu en drink på kvällens sista uteservering. En filt över benen när solen sjunkit bortom hustaken, ett aldrig sinande prat.

Idag regnar det ute, men det är inte kallt. Det är ett väder som jag kan tycka om emellanåt, för luften mjukas upp, blir lätt att andas. Samt att man får ha kläder på sig, för dagen svarta linnebyxor och en svart tajt långärmad topp, en scrunchie i rosa siden runt handleden och håret över axlarna.

Stresskäkarna

Så jag var på ett akutbesök hos min tandläkare idag. Det kom en bra och en dålig sak från det. Positivt: Det var inget fel på tanden som jag sökte för. Negativt: Problemet ligger i att jag inte lyckas sluta pressa tänder.

Jag hade stresskäkar redan i april förra året. Jag pressar så hårt att det skapas blåmärken under mina tänder. Redan då berättade hon att jag behöver en bettskena när jag sover, för även om jag kan tänka på att inte pressa ihop tänderna när jag är vaken så kan jag inte styra över det när jag sover. Jag sa att jag skulle avvakta, för bettskena är inte sexigt.

Nu tryckte hon på musklerna längs med min hals, de som min massör varje månad arbetar med att mjuka upp, och tittade menande på mig när musklerna var orubbliga under hennes fingrar. När hon frågade om jag ofta har huvudvärk var det formulerat som ett konstaterande och inte en fråga.

Så nu är en bettskena beställd. Den kostade mig femtusen kronor så jag hoppas att den löser alla mina problem oavsett koppling till stresskäkar eller ej.

Det sista av juni

En lördag och en söndag blir de två sista dagarna i juni. Veckans värmebölja har värmt upp lägenheten och trots att svalare luft drar in står våra balkongdörrar på vid gavel hela helgen. Ett fönster på glänt i köket och ett i sovrummet.

Vi grillar kyckling och äter tillsammans med tian och fetaoströra. Duschar efteråt, låter håret självtorka, klär mig i hans stora t-shirt och ett par trosor, sjunker ner i soffan och tittar på film till sent. När vi vaknar på söndagen är himlen mörk av ett regn som ännu inte börjat falla.

Vi säger att vi inte ska lämna hemmet alls. Kylen är fylld, lägenheten är varm, vi är mjuka. Tights, en stor skjorta och tunna sockor. Knäcke med prästost, tomat och svartpeppar. Citronyoghurt och jordgubbar. En kanna pimm's när klockan slagit eftermiddag.

Köksfönstret helt öppet medan regnet strilar ner. Sover på soffan en stund, äter middag, stökar i hemmet, allting till doften av varm och fuktig sommar, till ljudet av regnet mellan löven, ett ihärdig droppande mot marken.

Juliplanen

Mitt liv har saktat ner oändligt mycket den här veckan. Mängden möten har varit halva mot hur det brukar vara, antalet personer som jagar mig om dagarna är inte alls i samma utsträckning som när det inte är den sista veckan i juni.

Nästa vecka är ännu lugnare. Jag har bara två, tre möten varje dag. Flera obokade timmar i sträck. Men så har jag också deadline den första september på att läsa genom och uppdatera alla processer som jag är ägare till, vilket är väldigt många.

Det är det som jag ska ägna julis två första veckor åt, att dricka islatte, sitta på balkongen och läsa processer. Ja, vilken bra plan, jag har inte tänkt på det innan men det är så det får bli, att bara vara på kontoret några timmar om dagen och spendera resten av tiden på balkongen med de där processerna. 

Pangidé ju. Låt oss skissa på planen för juli:

Vecka tjugosju och tjugoåtta: Frukost mellan åtta och nio på café, jobba med mailen. Kontoret nio till fjorton, göra dagens möten och kolla läget i de grupperingar som inte har semester. Och så hem och läsa och skriva processer och instruktioner mellan tre och fem, från balkongen, med islatte, persikor och körsbär som sällskap.

Vecka tjugonio och trettio: Inte ett smack pga semester.

När juni blir juli

Jag fick lite ångest igår, för juni är snart förbi och jag har nästan inte njutit av sommaren alls. Eller visst, okej, jag har det bra hela tiden och ingen dag är särskilt besvärlig, men jag har liksom inte njutit aktivt, om ni förstår hur jag menar?

Juli ska bli bättre, juli kommer bli fantastisk. Jag ska sluta tidigare om dagarna, jag ska inte stressa upp från bordet när middagen är uppäten, jag ska dricka rosévin när andan faller på, jag ska inte bara göra måsten efter jobbet, jag ska spendera timmar på uteserveringar, jag ska dricka flera liter islatte, jag ska äta alla frukter och bär som är i säsong, jag ska låta håret självtorka i solskenet.

Uppsala/Jönköping

Vi åt lunch idag, barnet och jag, sedan drog han tillbaka till sin pappa. Det var ungefär det jag fick av honom de här dagarna: en middag, en lunch och en glass. Jag ska inte klaga, han har haft kul med sina kompisar. 

En av dem, hans äldsta tjejkompis, grät när han berättade att han flyttar till Malmö i augusti. Det är mycket vemod i de där kropparna just nu. Glädje och vemod, allting samtidigt, känslor överallt, hela tiden.

Imorgon startar ännu en lång serie arbetsdagar för barnet. Vi ska mötas halvvägs, i Uppsala, för middag någon dag nästa vecka. Det är också ett fint sätt att umgås. I höst får vi väl träffas i Jönköping eller nåt.

En glass och en kram tack

Gårdagens bästa stund var middagen. Barnet var hemma, satt kvar vid matbordet en halv evighet, pratade om sin nya studentlägenhet. Vi tittade på bilder, googlade saker, jämförde vad som passar bäst i hans lilla gula kök. 

Det är ett nybyggt studentkomplex med väggar i betong och detaljer i gult och blått. Minimalistiskt och modernt. Väldigt fint och väldigt mycket barnet. Han lyser upp när han pratar om hur han ska inreda sin lägenhet. Det bästa är att det finns stora gemensamma kök, gym och sällskapsrum. Jag tror inte att han kommer känna sig ensam.

Han verkar för övrigt inte känna sig särskilt ensam nu heller. Hans enda tid för mig idag är mellan tre och fyra, resten av tiden är uppbokad av kompisar. Så jag blockerade den där timmen i kalendern, bestämde date med barnet utanför kontoret, vi hinner nog både en glass och en kram, tack så mycket.

En midsommar, en studentlägenhet och ett barn

En helg har passerat sedan sist. En midsommar hände, men den var stillsam, passerade nästan obemärkt. Jag är så trött efter alla upptåg som barnet har för sig, som att ta studenten och sedan signa kontrakt för en studentlägenhet.

Nej, jag överdriver, det är inga upptåg och jag har varit högst involverad i allt. Vi klickade oss genom varje steg tillsammans och jag hejade på när han skrev under avtalet. Lägenheten ligger i Malmö och har kostnadsfri avbokning om han inte kommer in på universitetet. Det får vi veta i mitten av juli.

Han kommer hem idag förresten, barnet. Han är ledig två dagar och ska spendera dem hemma, varva tiden mellan oss och kompisar. Det blir fint. Jag har saknat honom.

Femton år

Torsdag. Leopardmönstrad vadlång kjol, ett beige linne och en luftig vit skjorta. Spenderade arbetsdagens första timme på ett cafés uteservering. Kaffe, fralla och en timme utan möten. Svarade på mail, kollade hur man tar sig till restaurangen ikväll, läste ett avtal.

Promenerade till kontoret, gjorde tre möten på raken, tog en lunchpromenad, två möten till och här är vi nu: framme vid ett tidigt slut på arbetsdagen. Jag behöver skynda mig hem, hitta något fint i min garderob, dricka ett glas bubbel medan jag gör mig redo för att fira femton år tillsammans med min man. 

En mästerlig plan

Min man ställer sig bakom mig när jag steamar en klänning. Hans händer glider runt mig, läpparna vandrar längs min nacke, precis där huden är som allra känsligast. Jag suckar mjukt och han skrattar mot min hud. Jag klarar inte mer, jag behöver vila, säger han.

Han kupar mina bröst. De är tunga och ömma. Åh helvete, säger han. Säg inte att allt det här sexet är för att du satsar på att bli gravid. Ska vi ersätta barnet nu när han flyttar hemifrån? Jag skrattar, säger att det är en mästerlig plan. Men nej, nu ska vi leva ett annat liv. Nästa bebis blir ett barnbarn, fast förhoppningsvis inte än på tio år eller så.

Nya rutiner

Jag ser redan tidiga, mycket positiva effekter, av att barnet har dragit. Jag har slutat med kläder och det har haft en bra inverkan på mitt sexliv. Chockerande slutsats, jag vet. Nej men så här: tidigare har jag gått från sängen till badrummet på morgonen, från nattlinne till kläder. 

Nu däremot, nu går jag runt i trosor och behå fram till minuterna innan jag går hemifrån. Min man verkar inte ha något emot denna nya brist på kläder. Faktiskt verkligen inte alls.

En ny era

Barnet åkte till sin pappa i fredags. Nu börjar en lång sommar där han ska jobba nästan hela tiden, bara komma hem några spridda dagar här och där. Det blir en mjukstart för mig i att vara utan honom, en bra övning inför att han flyttar till Skåne i höst.

Det känns långsamt lite bättre, att han ska flytta hemifrån. Jag funderar mycket på vem jag vill vara för barnet. Jag hoppas att vi kommer höras varje dag, nästan varje dag iallafall, men det gör ingenting om det mest är snabba sms. Små inblickar i livet som pågår, isär men ändå tillsammans. Kanske långa samtal på söndagar, som en alldeles egen tradition.

Jag vill skicka små presenter till honom. En tröja som fick mig att tänka på honom, några paket av hans favoritpasta, den som han inte kommer ha råd med när han lever på CSN, en ny osthyvel om han klagar på sin när vi pratar.

Jag vill äta kanelbullar med honom över facetime på kanelbullens dag, ta tåget ner till honom en helt vanlig tisdag, möta honom på Campus och hänga i hans lilla studentlägenhet, bjuda honom på dyra middagar, sitta runt ett middagsbord med hans nya vänner. Jag vill lära känna den vuxna versionen av barnet.

Efterdyningarna

Jag vaknade alldeles heartbroken imorse. Ett känslomässigt vrak. Det känns lite bättre nu, efter att ha ätit lunch med barnet. Han sa att vi kan äta lunch på facetime nästa vecka och att han kommer hem den tjugofjärde och stannar några dagar.

Hans studentfirande blev perfekt. Han hoppade i ring med sina klasskompisar vid utspringet, alldeles glad och lycklig. Kom hem från flaket helt dränkt i öl. Jag satte en flaska vatten i handen på honom och ställde honom i duschen. Steamade kostymen (som tack och lov inte var med på flaket) och hängde på en galge.

Hämtade tårtan och gick till restaurangen för att förbereda mottagningen. Barnet dök upp en kvart efter gästerna, återigen iförd kostym och studentmössa. Jag lyckades inte ta mig genom talet utan att gråta, men det gjorde inte gästerna heller.

Han fortsatte ut i natten, barnet. Sjöng karaoke med sin klass in på småtimmarna. Jag somnade med ett tungt hjärta igår och vaknade med ett lika tungt idag. Det känns som att bli lämnad. Som att någon jag älskar lämnar mig, och det är ju precis vad som sker. 

Det är inte att vara hans mamma som jag kommer sakna, det är honom jag kommer sakna. Han som är det bästa med mig.

Dagen D

Tidigt imorse tog han på sig kostymen och studentmössan. Slipsen knöt vi sent igårkväll, så att den var redo för den tidiga morgonen. Han är på champagnefrukost nu. Nästa gång vi ses är när han springer ut, när han officiellt har tagit studenten. Jag undrar om han kommer se annorlunda ut?

Jag gick tillbaka till sängen efter att ha kramat honom i hallen innan han gick, men jag kan inte somna om. På en galge i bokhyllan hänger mina kläder. Klänningen som jag köpt till idag fick stanna kvar i garderoben, det blev inte rätt väder för den.

Jag kan inte förstå att vi är här nu, att barnet tar studenten idag. Det är fint, men vemodigt. Jag undrar hur många tårar jag egentligen har i mig. Det känns som en miljon.

Kvällen före

Jag städade till halv ett inatt. Klev in i badrummet vid kvart i tolv och kombinerade rengöring av mig själv och duschen som dagens sista aktivitet. Idag köpte jag heliumfyllda ballonger till studentmottagningen. Barnet står och stryker skjortan as we speak och jag skriver det här med försiktiga fingrar medan nagellacket torkar.

Vid nitton ska vi träffa hans andra föräldrahalva på en restaurang i närheten. Fira att en era tar slut, sia om vad som väntar i nästa. Vara kollektivt stolta över barnet och den man han har kommit att bli.

Madrid, Barcelona och knepiga paralleller

Ska vi prata lite om Spanien? Jag tror att det är vårt nya sätt att resa, att åka tåg mellan olika städer i samma land. Förra året var det Frankrike och nästa vår blir det Italien. Den här gången var det Barcelona och Madrid.

Jag hade inte varit i Spanien innan. Alla pratar så mycket om Barcelona och mina förväntningar var höga. Med all rätt, skulle det visa sig, för det är en fantastisk stad. Snälla människor, vackra hus, god mat. Men det var i Madrid som jag blev kär.

Madrid är Barcelonas storebrorsa. Lite tuffare, lite kaxigare, lite snyggare. Det är en het stad. Människorna är inte riktigt lika trevliga, men det finns en puls, ett begär, någonting sexigt över staden. Kanske att Madrid är det heta ligget men Barcelona är den man rotar sig med, nu när jag tänker efter. Den snälla killen som kommer efter den farliga.

Vemodet

Jag skrev talet till barnets student idag. Grät medan jag skrev det, grät medan jag printade ut det, grät medan jag klippte arken till behändig storlek, grät medan jag läste det för mig själv i kopiatorsrummet.

Japp, alltsammans på kontoret klockan nio imorse. Men det var ingen fara, alla såg mig ändå böla igår när jag berättade att barnet tar studenten på torsdag. 

Jag förstår inte vad som pågår, jag brukar inte vara så här sentimental över barnet. Tar uppenbarligen igen för alla sentimentalfria år nu.

Spanien och studenten

Vi landade med en smäll i fredags. Förlåt, vilket förvirrande sätt att uttrycka sig. Flygresan gick bra, det var inget fel på själva landningen, det var bara det mentala som kraschade. Nej, förlåt mig återigen och tolka mig rätt: Spanien var fantastiskt. 

Men låt mig komma tillbaka till Spanien om en stund, efter att vi berört fredagens smäll, den som ledde raka vägen in i studentförberedelser. På torsdag tar han studenten, barnet. Hans mamma är något blödig och sentimental över detta. Blir tårögd varje gång jag tänker på det, vilket är ofta eftersom vi haft studentförberedelser varje dag sedan vi kom hem.

Vi har en lista med saker att checka av dag för dag. Klara är inköp av saker att hänga runt halsen på honom vid utspringet och pynt till mottagningen. Idag ska vi köpa strumpor och näsduk till bröstfickan. Imorgon är det storstädning och på onsdag äter vi middag med hans pappa och dennes fru. Sedan är det dags, sedan tar barnet studenten.

Under tiden vi var i Spanien fick han sitt resultat på högskoleprovet. Det var högre än de tidigare årens antagningskrav på arkitektutbildningen i Lund. Jag tror att det bidrar till det sentimentala, att han antagligen lämnar boet efter studenten.

Det, och hur vår kontakt såg ut när vi var i Spanien. Vi hördes varannan dag eller så, men aldrig om huruvida han ätit middag eller gjort sina läxor, bara spontana hej för att vi ville. Det finns inget uppfostrande i mitt sätt att vara mot honom längre. Det är som om jag är färdig med den delen av min roll som hans mamma. Nu väntar någonting annat.

Nej tusan, nu har jag inte tid att skriva om Spanien plus att jag blev alldeles gråtmild av tankarna på barnet och vilka vi ska vara för varandra hädanefter.

Sangria och tapas

Vid lunch lyfter planet mot Barcelona. Vi ska spendera fyra dagar där och sedan tar vi tåget till Madrid för fyra dagar även där. En av de dagarna ska vi spendera i Toledo, ännu en liten tågresa bort. Jag ska leva på sangria och tapas i en vecka. Det kommer bli fantastiskt.

Jag kommer nog inte hänga särskilt mycket här inne under tiden, men det är helt okej att hänga på via Instagram. Det är bara att klicka på min bild här intill så är ni där.

Puss hej!

Känslan av semester

Jag arbetar hemifrån idag. Jag har städat undan nästan all admin, så dagen består bara av sju möten samt en rejäl hög med tvätt att stryka, vika och packa. Jag misstänker att det kommer vara en stor del av högen kvar när arbetsdagen är klar, men det gör inget. 

Tänker att jag tar en nypa luft vid sjutton, kommer hem igen och häller upp ett glas rosé. Långsamt packar färdigt medan barnet lagar mat och min man velar in i det sista kring vilka kläder som ska få följa med oss till Spanien imorgon.

Bara en siffra

Idag fyller min man år. Jag var tvungen att googla honom nu för att komma ihåg exakt hur gammal han blir. Egentligen visste jag nog det men ibland tar latheten en. Det visade sig att han fyller fyrtiosex.

Jag undrar om det är om jag ser honom varje dag och fortfarande ser trettioåringen jag lärde känna eller om han är ovanligt fräsch, för han ser inte ut som fyrtiosex. Åtminstone inte i mina ögon, men det kan som sagt vara jag som är partisk. 

Fräknar och mors dag-presenter

Tisdag. En luftig blå klänning och röda ballerina. Hår som självtorkat i vågor längs skuldrorna, ett litet hav av nya fräknar på näsan och kindbenen. Barnet kom hem med chokladpraliner igår. En försenad mors dag-present, orsakad av dåligt minne och ett snävt arbetsschema. 

Det var nästan finare att få en spontan present en helt vanlig måndag, särskilt som bristen på presenter på söndagen gjorde att han erbjöd sig att dammsuga. Definitivt en av de bättre av mödrarnas dagar.

Vecka 29 till 32 tack

Vi ligger bredvid varandra i sängen, hud mot hud. Hans är mörkt gyllene, min är blek som marmor. Vi har varit i solen lika många timmar, väldigt många timmar, under helgen och hans hud har lapat i sig solskenet medan min verkar ha reflekterat bort den.

Om min sommarsemester blir som den här helgen kommer den vara perfekt: sova till åtta, dricka kaffe i sängen till nio, vara på gymmet klockan tio. Hemma igen, duschad och iförd shorts och tisha klockan tolv, packa en picknickväska och promenera till parken.

Varva mellan att läsa och lyssna på bok. Dricka bubbelvatten, äta jordgubbar och persikor och lindorkulor som smälter i munnen. Promenera förbi mataffären på vägen hem, handla allt som ser gott ut, dricka en GT medan maten tillagas, äta på balkongen, dricka ett glas rödvin till efter maten.

Handväskor och powerbanks

Jag säger till min man att vi borde ha en powerbank med oss till Spanien. Att vi alltid hamnar i ett läge där vi har två procent batteri kvar på telefonerna och inte hittar tillbaka till hotellet. Säger att vi köper en liten, nätt sak som får plats i min handväska.

Det slutar, som alltid, med att han hittar en värsting och jag blir irriterad och säger att den inte får plats i min väska och isåfall behöver jag en ny handväska och han suckar och säger jaja och jag tror att vi landar i att köpa en lite mindre, lite sämre men fullt tillräcklig, powerbank.

Tills det blir fredag och två paket kommer på posten: en värsting powerbank och en handväska.

Bekanta nöjen

Jag har väntat på uppföljaren till Järnulven hur länge som helst. Den släpptes förra veckan, till min stora lycka, men kommer inte till min bokapp förrän i augusti, till mitt stora förtret. Så jag beställde boken. 

Den kom häromdagen och lurar i mitt bakhuvud varje dag, får mig att längta till kvällen, skynda genom middagen, disken och tvätten så att jag kan borsta tänderna, dra på min sovtisha och krypa ner i sängen vid tjugoett, med den tunga boken i händerna.

Det är en fin känsla, trygg på något sätt, påminner om barndomen.

Hjälp mig tack

Det finns en scen i The last of us, ni vet serien om zombies, där tjejen går genom ett övergivet köpcentrum och en zombie vaknar till liv och attackerar henne. Det är något med bastun i vårt omklädningsrum i källaren på jobbet som alltid får mig att tänka på den scenen.

Jag ser mig själv som en normalbegåvad och hyffsat intelligent kvinna. Rimlig, resonlig och logiskt tänkande. Ändå får jag dagligen, efter mitt lunchpass på gymmet när jag ska duscha och byta om, aktivt hindra mig själv från att kika in i bastun och dubbelkolla att det inte finns någon zombie där inne. Trots att jag vet att det inte finns zombies.

Precis när jag var ombytt och klar igår hördes ett ljud från bastun, eller mer sannolikt från herrarnas omklädningsrum på andra sidan av bastun, och jag fick så in i helvete bråttom ut därifrån. Ren och skär panik. 

Kan någon berätta för mig varför jag är så här dum i huvudet? Tack på förhand. 

Blått, hemligheter och många timmars sömn

Jag har klätt mig ledigare än jag brukar för en dag på kontoret: croppade jeans, ljusblå linneskjorta och svarta ballerinas. Jag har dock även gömt leopardmönstrade trosor och en himmelsblå spetsbehå under, allt för att inte känna mig för casual. Jag vill tänka att känslan av små hemligheter under kläderna skiner genom.

Jag var väldigt trött igår. Jag får såna dagar emellanåt och jag kan inte alltid säga varför. Har bara en enorm trötthet i kroppen och känslan av grus i ögonen. Jag har lärt mig att det bästa jag kan göra då är att gå och lägga mig, tillåta mig själv att somna innan tjugoett.

Dagen efter vaknar jag alltid pigg och nöjd. Jag gjorde det igår, somnade innan det hunnit bli mörkt ute och vaknade vid sju, med tio timmars sömn i kroppen och känslan av att vara utvilad. En väldigt bra känsla, det får man ge den. 

Swifties och röda ballerinas

Fredag, lördag, söndag. Aldrig ett moln på himlen, hela tiden tjugotre grader och solsken. Stockholm är fullt av Swifties, överallt unga tjejer som sjunger, skrattar, sprudlar, glittrar, gör världen lite lyckligare. 

Bara dagens första kopp kaffe dricks varm, allting efteråt klirrar av isbitar. Spenderar timmar på en filt i solen. Bubbel och chips, ljudbok i öronen, fingrar som sakta stryker över hans solvarma hud. 

Fisksoppa och vitt vin på fredagen. Rosévin, vit sparris och hollandaisesås, torskrygg med färskpotatis, räkor och pepparrot på lördagen. Kött, sparris och majskolv, allting grillat, och ett Rioja på söndagen. Varje dag varsin långsam gin och tonic medan maten tillagas.

Jag köper ett par röda ballerinas. Beställer chokladsås till veckans alla islatte på jobbet. Bläddrar i kalendern och ser en vecka med en liten aning luft mellan mötena. Om prick två veckor gör vi oss redo att lämna Barcelona för Madrid.

Fredagar och leopardmönster

Äntligen fredag. Är det inte fredagar hela tiden? Fredagar och måndagar. Det här är livet som passerar, men det är inget dåligt liv så det är okej att tiden springer. Min man höll mig kvar i sängen imorse, drog ner mig igen efter att barnet gått till skolan, lät sina händer vandra och hade det inte varit för mitt niomöte hade de fått fortsätta.

Lyckades ta mig upp och iväg med tjugo minuters marginal. Behövde stryka om kjolen, men det var det värt. På tal om min kjol: den är leopardmönstrad. Jag har kämpat emot leomönster länge nu. Tycker att det är snyggt men det är också medelålders, är det inte? 

Matchade den med ett instoppat svart linne och en luftig uppknäppt svart linneskjorta och flats. Känner mig som trettiosju, men det är ju också vad jag är, så det är okej.

Första steget

Egentligen vet jag nog varför jag är så trött. Det är situationen med min mamma. Jag konfronterade henne i lördags, berättade hur jag mår efter hennes senaste självmordsförsök och hur hennes ständiga försök att kontrollera mig får mig att känna.

Det blev inte särskilt bra. Hon grät, min pappa blev arg eftersom han anser att problemet ligger i att jag bor femton mil bort och jag tappade orden, visste inte hur jag skulle förklara hur jag kände. Samtalet slutade i tårar och med hennes ord om att vi fick höras senare. 

Vi har skickat några meddelanden sedan dess, trevande försök att berätta hur vi känner, men igår kände jag att det inte går längre. Så jag ringde upp, försökte förklara ännu en gång och nu kändes det som att det fanns en vilja att förstå. Det landade bättre den här gången. 

Jag tror inte att hon har reflekterat över mitt mående innan. Hon har varit så fokuserad på sig själv, på vad hon vill och behöver, att hon missat att det inte stämmer med mina behov. Vi landade i att jag inte kan fixa henne och att hon inte kan fixa mig. 

Jag behöver arbeta med att acceptera situationen och hon behöver fokusera på att må bättre. Sedan kanske vi kan mötas i mitten, utan krav på varandra. Jag hoppas att vi kan det och jag tror att första steget för att nå dit var att berätta hur jag kände.

Om pollen och karriärresor

Det finns en trötthet i min kropp som jag inte kan förklara. Kan det vara pollen? Kan det vara dygnet på resande fot? Tänker att det inte borde vara något av det, för jag har en jättebra pollenmedicin som tar bort alla (?) symtom samt drack bara ett enda litet glas vin på måndagskvällen och fick en god natts sömn på det.

Men ändå: sov nio timmar inatt och kom knappt upp ur sängen imorse. Skulle ha duschat på morgonen för ska göra en filmad intervju om min karriärresa (!) i eftermiddag. Men jag gick inte upp i tid, så behöver smita ner till gymmet på lunchen för att tvätta håret. Eventuellt tränar jag samtidigt, men det är ett eventuellt.

Skövde, Spanien

Dagens blogg sker från ett tåg. Jag tror att vi är någonstans i krokarna runt Skövde. Jag är på väg hem efter ett dygn i Göteborg. Det var ett bra dygn, men jag längtar hem.

Om ett par veckor åker vi till Spanien, min man och jag, och nu är vi i den bästa fasen av resplaneringen: skapar långa listor i Google Maps med saker att titta på, caféer att dricka kaffe på, restauranger att äta på och uteserveringar att avsluta kvällen med.

Jag längtar hem, längtar efter min man, efter att försvinna in i resplanerna med honom.

Platser man kan vara

Jag skriver det här från ett hotellrum i Göteborg. Om en stund ska jag hitta ut på trottoarerna i sällskap av min ljudbok. Jag hoppas hitta en uteservering och en bit mat, kanske ett glas rosévin också. Men det blir ingen lång promenad, för mitt hotellrum har badkar.

Den lilla staden ligger på vägen hit. Jag hoppade av tåget där imorse, genomförde lönesamtal med gänget, åt lunch och klev sen på tåget igen och här är jag nu, i Göteborg.

Fyra lediga dagar och en födelsedag

Så gick fyra lediga dagar. De fylldes med rensning av förråd och en vända till återvinningscentralen, balkongstädning och plantering av blommor, tusentals steg samlade på hög genom långa promenader och svettiga pass på gymmet.

Men helgen var också sävliga stunder på uteserveringar, kaffe och vin, långsam matlagning och mjuk fransk jazz. Sovmorgnar och böcker, slappa lunchtimmar i soffan, dillchips och serier på kvällarna.

Nu är det söndag men inte vilken söndag som helst, för det är barnets nittonde födelsedag. Han har jobbat hela helgen men om mindre än en timme kommer han hem. Jag ska plocka fram champagneglas, fylla en skål med hans favoritgodis och ta fram paket, vara redo att poppa bubblet när han kliver in genom dörren.

Gårdagens synder

Herregud vilken kväll vi hade igår. Jag sonar för den idag. Har knaprat alvedon och drömt om att sova genom alla mina möten. Åt falukorv och potatismos till lunch men fantiserade om att det var en pizza. Panikdrack en cola zero som stått i mitt skåp på kontoret, drack den varm för orkade inte vänta på att den skulle snabbkylas i frysen.

Men! Nu är arbetsdagen slut och jag ska 1) gå till frisören, och 2) gå hem och lägga mig på soffan och vila. Jag skrev precis till min man och frågade hur han kände för pizza till middag. Jag hoppas att han bara kommer känna varma känslor för det.

Och! Imorgon och på fredag är vi lediga. Fint som fan.

Och så gick en tisdag

Tisdag morgon, klockan har just rundat sitt åttonde varv. Jag sitter på tunnelbanan på väg till vårt kontor söder om stan, ska spendera några timmar intill medarbetarna på vår regionala kundservice. Jag har så mycket tankar om hur jag vill utforma vår kundservice, men först måste jag förstå. Nu säger en datoriserad röst att nästa station är min.

Halv ett, tillbaka på tunnelbanan. Förmiddagen flög iväg, försvann in i samtal om kundärenden, krediteringar och kundbemötande. Om några minuter är jag hemma, ska kasta i mig lunch innan eftermiddagens mötesserie startar.

Tisdag eftermiddag, klockan är sextontrettio och dagens sista möte av just avslutat. Bara ett gäng mail kvar att svara på, sedan ska jag stryka något att ersätta min skrynkliga linneskjorta med och promenera till Oljebaren för middag med Johanna.

Om datorer, våren och klämdagar

Jag fick tillbaka min dator imorse. Länge har den skramlat när man skakat den, tydligen var det något som skakade loss till sist. Nu är den fullproppad med nya saker som inte längre skramlar omkring därinne.

Från en sak till en annan: det blev sommar i lördags. Att sommaren sedan försvann lika snabbt igen är bara en parantes, jag hann ha lång kjol och bara ben och dricka rosévin. Det hände så det räknas.

Jag öppnade min (hemska lånedator) igårkväll för att svara på veckans sista mail och spana i kalendern hur den här veckan såg ut och upptäckte att hälften av fredagens möten var avbokade på grund av klämdag, så jag gjorde det enda rimliga: bokade av den andra halvan av mina möten och la in en semesterdag.

Nedräkning till helg

Fredag. Kliver in på kontoret fem minuter innan dagens första möte, upptäcker minuten före att min dator inte startar. Säger att jag blir sen och rusar till IT. De gör allt de kan, men den vill inte, vägrar att starta. 

Jag får en lånedator och den har nya windows och ingenting ser ut som det brukar. Försöker förstå hur fan jag ska navigera mig runt i den medan mötesdagen fortsätter, biter ihop och andas men vill bara kasta datorn tvärs över rummet.

Det sista av april, det första av maj

Vi behandlar valborgsmässoafton som en vanlig tisdag, första maj som en söndag. Putsar upp alla vinterskor och ställer undan, hänger bort kappor och rockar. Tar fram blazrar och vårskor istället.

Grannarna plockar fram sina balkongmöbler, vi tittar på varandra och säger i helgen och tar oss ut på soldränkta trottoarer. Dricker rosévin och äter indiskt. Samlar tusen och åter tusen steg på hög.

Apropå det jag skrev förut

Jag är uppvuxen med min mammas katastroftankar. Har nästan inte rest innan jag blev vuxen eftersom hon har varit rädd för allt som kan hända. Hade min mamma fått bestämma hade jag aldrig lämnat vårt hem. Jag har slagits för varje steg utanför det.

När barnet var liten ville jag åka på en charter bara han och jag, men hon övertalade mig att låta bli eftersom vi kunde bli påkörda, jag kunde bli magsjuk och oförmögen att ta hand om honom, han kunde ramla ner i poolen och drunkna när jag tittade bort. Så vi åkte aldrig någonstans och jag har ångrat det sedan dess.

Varje gång vi hörs får jag höra om riskerna i mitt liv. Hur hon oroar sig för barnet när han går hem från skolan, hur farligt det är att vi andas in avgaser varje dag, hur någon en vacker dag kommer ta oss, är det inte fotbollshuliganerna så är det gängen. 

Nu när barnet ska flytta hemifrån försöker hon göra sin egen oro till min och när jag säger att jag känner mig lugn, att jag vill att han ska leva, att det kommer göra ont ibland men att smärta är en del av livet, då förstår hon inte. Är det inte bättre att jag säger nej?

Så jag drar mig undan, bort från henne. En del av mig vill bryta helt, leva mitt eget liv, men det känns hårt och orättvist. Men samtidigt: det är svårt att skapa distans till någon som inte vill ha distans. De kämpar bara ännu hårdare för att dra in mig.

Vi pratade om det när vi åt middag igår, att jag önskar att jag hade rest mer som ung, levt lite farligare. Min pappa kontrade med att de aldrig hade tillåtit det och att jag därmed kan tacka dem för att jag fortfarande lever. 

Jag svarade ingenting på det, för det är så sorgligt att de inte ser det på något annat sätt, att de aldrig kommer se det annorlunda. De tror att de har skyddat mig, men egentligen har de skadat mig på ett sätt som de aldrig kan reparera.