Om att önska ett gott nytt år.

Så kom årets sista dag. Sovmorgon, eggs benedict och mimosa. Spenderar hela förmiddagen i sidenpyjamasen. Kan inte låta bli att fundera över året som har varit. Över människorna som hittade in i mitt liv och försvann under samma år.

Jag antar att det är dags att släppa taget. Nyårsafton borde vara en bra dag att låta det ske.

Väskan står packad i hallen, tågbiljetterna till den lilla staden är bokade, taxin är förbeställd. Naglarna är målade, klänningen är nedpackad, sista handen läggs vid makeupen hemma hos min svärmor, med ett glas bubbel på handfatskanten och taxin nästan där.

Gott nytt år, fina ni.

Årets näst sista dag.

Jag tar fram klänningen som har hängt i min garderob sedan i somras. Klänningen som jag köpte till något som hände i augusti, men som kändes alldeles för dressad när dagen väl kom. Nu ska den äntligen få användas.

Köper en flaska champagne till min bror och hans fru och en stor stjärnformad ballong till deras dotter. Ansiktsmask, hårinpackning och fotbad. Kan inte bestämma mig för om jag vill ha naglar i skimrande rostrött eller gnistrande vitt. Målar till sist alla tjugo naglar vita.

Steamar klänningen och låter den hänga på sin galge i bokhyllan. Ballongen svajar intill och weekendväskan står redo på golvet. Imorgon lämnar vi 2022.

Några dagar till.

Så blir det torsdagen innan nyårsafton och från en minut till en annan tröttnar jag på julen. Går från att tycka att julgranen är den finaste nånsin till att vilja kasta ut den. Från att klä mig i delikata plagg till att vilja bo i mina mjukaste jeans och en stickad tröja. Från att sminka mig lite extra till att inte sminka mig alls.

Gnuggar bort det röda nagellacket och bläddrar bland alla små nagellacksflaskor. Köper till sist två nya, båda bronsbrunröda fast det ena med ett skimmer. Det får bli nyårsaftonens glitter.   

Köper ett par svarta byxor, en svart klänning och två svarta toppar, fortfarande uppenbart påverkad av kvinnorna Addams. Vänder upp och ner på min underklädeslåda, placerar de tunna behåarna och trosorna i blekrosa och dimblå spets överst, tänker att jag kan ha små hemligheter i färg under det svarta.

Och julgranen och julstjärnorna, de får vara kvar tills januari är här.

Jullovsjobb.

Det är någon slags mix av jullov och jobb. Barnet är hos sin pappa hela veckan, så det är bara jag och min man hemma. Vi sover till åtta, går upp och brygger kaffe, tänder julgranen och stjärnorna och sjunker ner framför varsin dator, han vid skrivbordet i sovrummet och jag i vardagsrummet. Varvar mellan att sitta vid matbordet och med datorn i knät i soffan.

Telefonen ringer nästan aldrig och bara en gnutta mail trillar in om dagarna. Jag avslutar uppgifter som jag påbörjade innan julen, går promenader i dagsljus, skriver på boken när klockan närmar sig tre och arbetsdagen får räknas som en dag.

Övermodigheten.

Vaknade imorse och undrade hur jag tänkte när jag köpte skor med elva centimeters stilettklack igår. Nej, det kommer bli en retur på dem, för det är ju tråkigt om jag behöver sitta ner hela galan.

Klickade istället hem ett par nästintill identiska skor, i glittrande guld och med vristband, fast med åtta centimeters klack som dessutom är en aning bredare än bara en knapp pyttecentimeter.

Så jävla vuxet.

Svärtan och glittret.

Så kommer annandagen och jag ligger kvar i sängen i en halv evighet på morgonen. Klickar till sist hem klänning, handväska och skor till galan som väntar i januari efter att ha googlat slut på internet.

Klänningen är lång, snäv och svart. Antagligen för att vi har sträcktittat på Wednesday och det visade sig att både hon och Morticia Addams är mina främsta stilförebilder. Det säger för övrigt en del om var man befinner sig i livet när man relaterar mer till Morticia än till Wednesday.

Hursomhelst. Skorna är ett par skyhöga stilettklackar i glittrande guld och handväskan är en precis lika guldig clutch. Någon himla måtta får det ju vara med svärtan.

En julafton, en juldag.

I min halsgrop vilar en liten guldstjärna som väntade under julgranen. På soffans armstöd står ett glas crémant. Julgranen gnistrar och stearinljusen fladdrar. Matbordet är dukat för fyra, för om en stund kommer min svärmor och svägerska.

Vi träffades igår också, firade jul tillsammans hos min mans andra syster. Men så är julens dagar lika varandra. Långa promenader i krispig kyla, tända ljus och mjuk jazzig julmusik, bubbel och choklad, stunder av vila och tid för gemenskap. 

Men julaftonen innehöll ett julbord och julklappar och juldagen, den är en saffransdoftande fisksoppa och julklapparna är ett smycke runt en hals, mjuka sockor på fötterna, fodrade skinnhandskar som värmer på promenaderna.

Tips, och annat skit - Lucka 24.

Vi har kommit till den sista luckan i julkalendern och bakom den finns kanske det allra viktigaste tipset i den här julkalendern - det om att verkligen njuta av livet. Att hitta de små sakerna som gör skillnad.

För mig är det tunga vattenglas i kristall, krispiga sängkläder, tända ljus och alltid snittblommor i en vas på matbordet. En känsla av unn, för varje dag är livet som pågår. Alla dagar måste ha en känsla av något fint, även om man är trött eller stressad. 

Jag menar inte att alla dagar kan vara fina, men jag menar att det kan finnas något fint i alla dagar. Hitta det där lilla extra i vardagen som gör dig lycklig.

God jul, fina ni.

Dan före dan.

Barnet åkte till den lilla staden imorse. Han ska fira julen hos sin farfar tillsammans med sin pappa och alla farbröderna. Vi hade vår egna lilla julafton igår. Det var mysigt. Maten var god, ingen orkade äta upp efterrätten och alla blev glada över sina julklappar.

Men nu väntar en julafton med bara vuxna. Det var länge sen jag slutade tycka att det är jobbigt när barnet inte är hemma på julen. Jag vet att han har det bra hos sin pappa. De träffas så sällan att de båda anstränger sig till det yttersta när de ses. Julen blir alltid något extra för dem. Det är fint att de har den tiden tillsammans.

Och nu är det dan före dan och jag sitter skräddare i soffan med datorn i knät. Har jobbat ikapp alla mailen och skrivit två rapporter och skickat till dess mottagare. Målat naglarna röda, tvättat två maskiner och vattnat julgranen. Köpt två stora mörkröda rosor till den gamla spritflaskan på matbordet, bytt de salviagröna ljusstumparna i mässingsljusstakarna till höga gråbeiga stearinljus. 

Kvar av dagen är att dricka äggtoddy och griljera en julskinka. Lyssna på något jazzigt juligt och stryka julaftonsklänningen och slå in julklappen till julaftonens värdpar.

Tips, och annat skit - Lucka 23.

Min present till er idag är ett lass inspiration. Saker som jag har trillat över på internet som har fångat min uppmärksamhet en sekund eller två och förärats en skärmbild i min telefon. 

Saker som perfektionen i Sharon Tates klänning, sandaler och klocka. En klänning som eventuellt får följa med mig på gala i januari. Ett underklädesset att gömma under. Brigitte Bardots otroliga frisyr. Den perfekta matsalen pga böcker. En liten stjärna gärna i min halsgrop. En drink som jag ännu inte har provat men som står på min lista. En tanke inför nyårsafton.

Tjugoandra december, också en julafton.

Tjugoandra december och jag sitter vid matbordet och skriver det här. Julgranen står i sitt hörn, två smutsrosa rosor i en gammal spritflaska på bordet, salviagröna ljus i mässingsljusstakarna.

Jag är klar med arbetsdagen, tack och lov. Det har varit en dag med två möten på stan och tre möten hemma vid köksbordet, ständigt med en lätt närvaro av gårdagens alla glas vin. Jag kan tycka att det är en mysig känsla ibland, den av kvällen före. Bara man håller sig på fötter och äter något riktigt onyttigt.

Hursomhelst. Nu är första delen av den tjugoandra december över och jag ska snöra på löparskorna för en halvmil därute, sedan en snabb dusch och så har vi oss en egen julafton. Äggtoddy, en annorlunda julmiddag och julklappar.

Tips, och annat skit - Lucka 22.

Dagen efter att luckan i julkalendern var ett rim träffade jag Rachel. Jag frågade om rimmet var gulligt eller det töntigaste hon nånsin läst. Gulligt, sade hon. Vi pratade vidare och hamnade snart på vårt favoritämne: relationer.

Jag berättade att jag hade läst om kärlekens fem språk och var osäker på om jag tyckte att det var fånigt eller sant. Båda, sade Rachel. Men kanske ett tips till kalendern? sade hon sedan och jag rös. Ett rim och ett tips om kärlekens fem språk i samma julkalender. Lär väl tappa varenda läsare jag har.

Men så tänkte jag vidare på saken och ja, det är töntigt som fan, men det är också sant. Kort sagt består de fem kärleksspråken av följande: bekräftande ord, kvalitetstid, gåvor, tjänster och fysisk beröring. 

De flesta av oss behöver eller önskar ett, två eller tre av dessa. För mig är kvalitetstid, tjänster och fysisk beröring viktiga, så det är vad jag ger och som jag ser som bevis på kärlek om jag får tillbaka.

För min man är bekräftande ord viktiga. Så det är vad han ger mig och vad han vill få tillbaka, men där kanske jag inte alltid ger honom det han behöver eftersom jag själv inte behöver det. Nu är nog dock fysisk beröring hans allra starkaste kärleksspråk så där har vi ett gemensamt kärleksspråk.

Herregud vad töntigt det känns att ens skriva orden, men också: de är ju sanna? Det här stämmer ju? Det är skittöntigt men också väldigt sant. Kärlekens fem språk är alltså dagens tips. Varsågod och förlåt.

Om en lokal, en jullunch och en fest.

Långärmad vadlång klänning och höga svarta stövlar. Balaclava och pälsjacka. Visar en lokal, den som hela tiden varit min favorit men tingad av någon annan, för min VD. Den kan bli våran nu. Går från det som nog, kanske, förmodligen blir vårt nya kontor till halvårsavstämning med min chef.

En timmes prat om allt vi kan göra, om allt vi vill göra, sedan är min arbetsdag slut trots att klockan bara är lunch. Möter Harvey, Mike och Rachel på Griffins steakhouse. Bubbel, charkuterier och löjromstaco.

Och sedan från Griffins till centralen och här sitter jag nu, tillsammans med ännu ett glas bubbel, och väntar på barnet. Om en stund går tåget till den lilla staden och där ska vi fira min brorsdotter som fyller arton.

Tips, och annat skit - Lucka 21.

Jag äter frukost på jobbet varje morgon. Behöver att dagens första timmar hinner passera innan jag kan äta. I ett hörn på kontoret har jag gömt olika proteingrötar från Tyngre. De är perfekta. Goda, nyttiga, mättande.

Just nu varvar jag mannagrynsgröt med kanel och skirat smör och tomtegröt med kanel och vanilj och båda är sanslöst goda. Sommarens och höstens smaker var gourmetgröt med kanel och rabarber och mannagrynsgröt med jordgubbar, båda supergoda.

Ska för övrigt absolut fråga Tyngre och Systembolaget om de vill sponsra julkalendern 2023.

Känslorna.

Jag har en känsla i kroppen. Jag började skriva att den är avslappnad, men jag vet inte om det är sant. Arbetsdagarna är minutiöst planerade och jag håller planen. Är i fas i slutet av varje dag. Bara en julklapp kvar att köpa, en julskinka att griljera och en grönkålspaj att laga.

Julklappen ska jag fixa imorgon och fredagskvällen ska spenderas i köket. På det viset är känslan avslappnad, men på ett annat plan finns det en spänning. En känsla av att 2023 kommer vara ett stort år.

Det känns som att jag går och väntar, väntar på att det ska hända.

Tips, och annat skit - Lucka 20.

Julen närmar sig med stormsteg, så vad passar då bättre bakom den tjugonde luckan än att tipsa om glögg. Årets blossa är väldigt bra. Jag vet att många föredrar den kall med en isbit, men jag tycker att smakerna blir mjukare när den är varm.

Årets kanske mest otippade glögg är Havtornsglöggen från Norrbottens destilleri. Här har man lekt med oklassiska men spännande smakkombinationer som absolut smakar jul men även något helt nytt. Min man älskade den här, men jag tyckte att den var för stark i både sprit och smak.

Stockholms bränneri dock, de har gjort en egen glögg i år som är toppen. Den smakar inte särskilt mycket av glögg, men det gör ingenting. Helt okej när den är varm men kall, med en isbit i, lever den upp.

Och dagarna de går.

Så passerar ännu en måndag i livet. Är det årets näst sista måndag? Jag orkar inte titta efter, men nog borde det vara så. Fem dagar till julafton och jag har ingen direkt stress. En julklapp kvar att köpa och den är redan klar i mitt huvud.

Vi landade hemma efter kontoret, min man och jag. Tittade på varandra och konstaterade att ingen av oss orkade lagade mat. Indiskt? frågade han. Beställa eller gå ut? sade jag. Vi promenerade ett kvarter bort och norpade deras sista bord.

Och nu tänker jag att dagen bara består av ett avsnitt Wednesday och sedan är den klar.

Tips, och annat skit - Lucka 19.

Bakom den nittonde luckan hittar vi mina bästa böcker från året. Löp och köp, ladda ner i en app eller låna på ett bibliotek nära dig.

Utan inbördes ordning:

Grannar i döden, Lucy Foley

Galen i dig, Mhairi McFarlane

Psykopaten, Dean Koontz

Vi var lögnare, E. Lockhart

Det sista han sa, Laura Dave

Skogen där stjärnorna slocknade, Kristin Harmel

Himmel över Alaska, Kristin Hannah

Städerskan, Nina Prose

Den hemliga våningen, Kelly Bowen

American Gods, Neil Gaiman

Blixtsken, Dean Koontz

Tips, och annat skit - Lucka 18.

Jag har alltid köpt dyrt smink. Tänkt att ju dyrare desto bättre måste det vara, men efter alldeles för många dyra misslyckanden trillade jag över ett tips om att Maybellines mascara Lash Sensational Sky High Macara skulle vara den bästa marknaden hade. 

Jag minns att jag stod och fingrade på den inne på Åhlens och tänkte att utsidan bekräftade alla mina fördomar om billiga mascaror. Men eftersom jag inte hade något att förlora slog jag till. Och hittade världens bästa mascara. På riktigt, det är den bästa mascaran jag nånsin haft. Så nu tipsar jag vidare.

Om att vara klar för en julfest.

En röd klänning hänger på en galge i bokhyllan. Knähöga svarta stövlar står och väntar nedanför. De kommer mörda mina fötter. Alla tjugo naglar målade i djupaste oxblodsrött, ett läppstift i exakt samma färg. Ett glas bubbel på handfatskanten medan makeupen läggs. 

Nu väntar en julfest. 

Tips, och annat skit - Lucka 17.

Häll en halv deciliter socker i en kastrull, slå på lika mycket vatten och låt en kanelstång och ett par stjärnanis långsamt smälta samman på spisen och sedan svalna. Pressa en apelsin och häll fem centiliter i en drinkshaker. Följ upp med en femma gin och tre centiliter av sockerlagen.

Fyll ett tumblerglas med isbitar. Gör det först förresten, så att glaset kyls ordentligt. Knäck ett ägg och låt äggvitan göra sällskap i shakern. Skaka shakern tio sekunder eller så. Det här momentet kräver en fast hand över locket, för ett tryck byggs upp i shakern och den oförsiktiga riskerar att bli duschad.

Efter det första skaket, glänta på locket och ös ner isen som har kylt glaset och skaka igen. Sila upp i glaset och toppa med tre droppar angostura bitter. Dra en tandpetare genom dropparna så bildas små gulliga hjärtan i skummet.

Drick och njut av den sjuttonde luckan i julkalendern.

För alltid i min julgran.

Jag hämtar ner lådan med julgranskulor från vinden. Häller upp ett glas vin, tänder ljusen på bordet och sätter mig i soffan. Trär nya sidenband genom julgranskulornas öglor och knyter rosetter.

Möter barnet vid Vasaparken. Tio minuter senare hittar vi den perfekta granen. Den hamnar i det lilla hörnet där vardagsrum och kök blir ett. Barnet ligger på soffan med chokladasken på magen, pekar på var de skimrande julgranskulorna borde vara.

Jag hittar den lilla stjärnan av guldpärlor som han gjorde när han var tre eller så. Den som för alltid kommer hänga i min julgran.

Tips, och annat skit - Lucka 16.

Vi har kommit till den sextonde luckan i julkalendern och bakom den finns ett tips på en annorlunda julmiddag. Det här är julmiddagen som jag ska servera min egna lilla familj den tjugoandra december, när vi firar med barnet som sticker till sin pappa över julen.

Det finns en bakgrund till just den här julmiddagen och det är dels att jag inte lagar särskilt mycket mat, samt att jag älskar korv med bröd. Så årets julmiddag kommer vara en festlig version av julbords-korv med bröd, ärligt knyckt av Killmaterskan på instagram.

Jag ger er vår julmiddag: Riktigt bra korv köpt i charken och eventuellt (men sannolikt inte) hembakade korvbröd, syrad rödkål, senapsmajonnäs, rostad lök, finhackad silverlök och dill. Alltsammans fint upplagd i det juligaste porslinet och serverat på dukat bord med linneservetter och hela konkarongen.

Det är fortfarande oklart hur julmiddagen avslutas, om det är med en saffranspannacotta eller om jag borde fortsätta på det otraditionella med att servera olika sorters hemgjort julgodis på ett kakfat och kalla det för en efterrätt.

Hela veckan spikad.

Imorgon börjar julen. Det känns så iallafall, för när kvällen kommer ska vi promenera fram och tillbaka intill Vasaparken och inspektera julgranarna som står på rad. Traditionsenligt låta barnet bära hem granen och sedan långsamt pynta den. En ask chokladpraliner på soffbordet och bubbel till föräldrarna.

Sedan kommer lördagen och med den årets julfest med kontoret. Alla pratar om festen. Det planeras kläder och tisslas om underhållningen. Jag ska använda hela lördagen åt att bli mjuk i kroppen inför kvällen.

Och så har vi söndagen och en julmiddag med mina föräldrar. Min man har lovat att göra sin rocky road och barnet en grönkålssoppa och jag planerar att ligga på soffan till en kvart innan gästerna kommer.

På onsdag har vi vår traditionella jullunch på Griffins steakhouse, Rachel, Harvey, Mike och jag. Jag kommer gå raka vägen från lunchen till centralen och möta barnet, för vi ska åka till den lilla staden och fira min brorsdotter som fyller arton.

Och sen har vi torsdagen och då firar vi en egen liten jul i vår minifamilj, för på fredag åker barnet till sin pappa och vi som blir kvar har en julskinka att griljera och en egen julafton att ta oss an.  

Tips, och annat skit - Lucka 15.

Se en filmserie. Kanske nu under julen, om den bjuder på ledig tid? Titta på alla Star Wars, Harry Potter, Hobbit eller Sagan om ringen. Eller välj ut en genre, till exempel maffiafilmer. Vi har precis arbetat oss från sjuttiotalet, genom åttiotalet och är nu på nittiotalets maffiafilmer. Drömmer om att åka till Sicilien.

Det är något med att ha flera lediga kvällar på rad, där man tidigt på kvällen poppar popcorn och kryper ner i soffan och tar vid där man slutade kvällen före. Och det är något extra fint i att titta på en film och inte en serie. Som om upplevelsen blir större.

Julkalenderns femtonde lucka, ett tips om att se en filmserie.

På sitt sätt en fin stund.

Jag vet inte om det är för att mörkret faller redan innan fyra eller om det är för att jag har stressat genom hösten, men jag har varit så trött om kvällarna den senaste tiden. Känt hur ögonlocken slår redan innan tjugotvå.

Det betyder att jag har gått och lagt mig innan min man. Släckt alla lampor i sovrummet utom julstjärnan i fönstret och krupit långt ner under täcket. Lämnat det tunga överkastet i sammet kvar över fotändan och låtit det värma fötterna. Struntat i att dra ner rullgardinen och tittat ut på den sidensvarta himlen det sista jag gjort varje kväll.

Tips, och annat skit - Lucka 14.

Hej och välkomna till julkalenderns fjortonde lucka! Här kommer ett tips för både vuxna och barn, nämligen en annan slags julkalender. Boken Mörka julnätter är indelad i tjugofyra kapitel, ett för var dag fram till julafton, fast man kan förstås fuska och läsa hela boken i ett svep eller tre.

Även om det är en bok för (lite äldre) barn så är den en fin upplevelse för vuxna också. Iallafall om man uppskattar gammal historia, traditioner och en hel del mystik kring julen. Jag trillade över boken tio dagar in i december och att läsa ikapp - och sedan i förväg - var det finaste från min helg.

Nu känns det som jul.

Det snöar när jag vaknar på tisdagsmorgonen. En vit stickad klänning och svarta strumpbyxor. Sockor i kängorna. Fingrar på min balaklava som jag köpt men inte vet om jag är tillräckligt modig för, men så säger google att det är sju minusgrader och jag slutar fåna mig och trär den över huvudet.

Det knarrar under fötterna. Snön yr i luften. Lyssnar på julmusik i lurarna och har en kaffe i handen när jag promenerar till tunnelbanan och fryser inte det minsta. Jag vet inte om det är för att det är lucia och jul i luften, om det är kaffet som värmer inifrån, om det är den långa klänningen eller balaklavan.

Tips, och annat skit - Lucka 13.

Vi har kommit till lucka tretton i julkalendern. Eftersom det är Lucia idag hade jag tänkt att dagens tips skulle vara en länk till en spännande text om hur legenden om Lucia uppstod, men internet bjöd inte på några texter som höll måttet.

Så bakom den trettonde luckan är ett tips om att hämta en kopp kaffe/ett glas vin och luta dig tillbaka och läsa min tolkning av de olika versionerna om Lucia som internet bjuder på.

Lucia föddes år 286 i Syrakusa på Sicilien. Det var en tid när kristendomen var förbjuden på Sicilien. Kejsare Diocletianus vägrade erkänna kristendomen som religion och krävde att kyrkor skulle rivas, kristna ledare avrättas och att alla kristna texter skulle brännas.

Kejsare Diocletianus och hans starka avsky mot kristendomen är det som senare skulle göra Lucia till Sankta Lucia, en av katolska kyrkans högst ärade kvinnliga martyrer. Sankta Lucia är även skyddshelgon för de blinda, men låt oss komma tillbaka till det om en stund.

Lucia föddes in i rikedom. Fadern var av romersk bakgrund och modern från Grekland och de båda tillhörde en högre samhällsklass. Lucias far dog när hon var ung och Lucia växte upp med sin mor. Det sägs att Lucia var djupt troende kristen och att hon redan vid ung ålder gav ett löfte om evig kyskhet och att ge alla sina ägodelar till de fattiga.

Blott sexton år gammal lovades Lucia bort till en rik ung herre. Lucia bad till Gud om och om igen om att bli räddad från äktenskapet och till sist gav bönen nåd. Martyren Agatha, dödad av kejsare Decius 52 år tidigare, visade sig för Lucias mor i en dröm och berättade att Lucias tro helat modern från de ständiga blödningar som ingen läkare kunde bota och som var nära att kosta henne livet.

Lucias mor blåste av förlovningen och gav Lucias hemgift till de fattiga. Fästmannen blev vansinnig och för att blidka honom klöste Lucia ut sina ögon och serverade dem på ett fat, därav att Lucia idag är de blindas helgon, men det gjorde inte fästmannen mindre arg.

En försmådd man är en farlig man. Fästmannen berättade för kejsarens folk om Lucias djupa tro på Gud och Lucia tillfångatogs, fängslades och torterades. När Lucia vägrade ge upp kristendomen dömdes hon till att sändas till stadens bordell. Färden dit skulle ske på en kärra genom staden där folket skulle håna och spotta på henne.

Lucia kastades på kärran, men när männen skulle börja dra den framåt vek den sig inte en tum. Oxar kopplades på och fler män anslöt. Till sist försökte över hundra män dra kärran till bordellen, men den lät sig inte flyttas.

Kejsaren blev rasande och befallde att ett bål skulle byggas runt Lucia. Brinnande facklor placerades vid hennes fötter och bålet fattade eld. Stora lågor slog upp runt Lucia, men de slickade bara mot hennes kropp. Lucia brann inte. Ursinnig stack Kejsarens ståthållare ett svärd i henne, men inte heller det dödade Lucia.

I mitten av ett brinnande bål, med ett svärd genom kroppen, uttalade Lucia en besvärjelse om att förföljelsen av de kristna skulle ta slut och att kejsaren skulle dö. Först när en präst offrade sig själv genom att ge henne sakramentet drog Lucia sitt sista andetag, arton år gammal.

Idag är det Lucias namnsdag.

Dödsstjärnan.

Våra julstjärnor tänds och släcks av google home. Man ber henne helt enkelt bara att tända eller släcka julstjärnorna och då gör hon det. Otroligt smidigt, det får jag ge min man, även om jag tyckte att det var lite fånigt i början.

Eftersom barnet vill kunna tända och släcka sin julstjärna på andra tider än vi fick han programmera sin egen stjärna. Han valde att döpa den till Peter och varje morgon halv sju hördes det från hans rum: hej google, sätt på Peter, följt av ett fniss.

Häromdagen valde han att döpa om sin julstjärna, helt enligt fantasin hos en sjuttonåring. På kvällen, när jag redan låg i sängen ropade han från sitt rum. Mamma, kan du be google släcka min julstjärna?

Jag suckade och vände mig mot skrivbordet. Okej google, släck dödsstjärnan. Och min son skrattade tyst för sig själv inne på sitt rum. 

Sjuttonåringar ändå. ❤️

Tips, och annat skit - Lucka 12.

Min två bästa händelser från året är båda kopplade till kaffe. Den första är när vi blev med vår nya Nespressomaskin och den andra är när jag signade kaffeabonnemang hos Bröd & Salt. (Förlåt till alla människor i mitt liv som brädades av kaffe, men ibland är livet hårt.)

Så bakom den tolvte luckan i julkalendern gömmer sig kaffe - en maskin och några favoritkapslar. Varsågoda!

Maskinen är en Nespresso Creatista Plus och jag älskar den med varje fiber av min kropp. Extra mycket på morgnarna. På vardagsmorgnarna fuskar jag dock med en skvätt kall mjölk i botten av en lungo, men nästan alltid annars skummar jag mjölk till en espresso.

De bästa kapslarna är de som Nespresso gör själva. Just nu dricker jag mest hasselnöt och pumpkin spice från deras limited edition, samt även en tidigare utgåva en kollega gav mig: kokosnöt. Det bästa med Nespressos smaksatta kapslar är att de bär toner av smaken men att sötman inte finns där. Kaffe ska inte smaka socker, vad Espresso House än vill tro.

Snötäckta trottoarer och julgransförsäljare.

Söndag kväll och jag sitter i soffan med datorn i knät. Det är meningen att jag ska jobba klart veckan, för imorgon börjar en ny och då ska jag hålla en presentation som jag ännu inte har gjort. Men istället sitter jag här och skriver julkalendern, förbereder och tidsinställer.

Tänk om jag dör inatt, men några ord om dagen fortsätter att publiceras fram till julafton. Stört och fint samtidigt. Hursomhelst. Min man står några meter bort och gör en biff rydberg och jag längtar lika mycket efter maten som efter rödvinsglaset han kommer servera till.

Det har varit en helg av julshopping, av träning och frostiga morgonlöprundor. Av julgranar som kantat trottoarerna, glögg i soffan och maffiafilm på teven. Av att spontanköpa en pälsjacka och bli färdig med alla julklappar. Att planera julafton och nyårsafton.

Och nu har vi bara det sista av söndagskvällen kvar.

Tips, och annat skit - Lucka 11.

Bakom dagens lucka gömmer sig ett träningstips. Inte någon specifik träningsform, där tänker jag att man verkligen måste hitta något som man tycker om, utan ett tips för hur man får träningen att hända.

När jag började träna för några år sedan bestämde jag att det skulle ske varannan dag. Det var klart och tydligt och gav inget utrymme för kompromisser. Aldrig några jag hinner fortfarande få ihop tre träningspass i veckan om jag kör fredag, lördag, söndag för det vet vi alla att det inte kommer bli av.

Så jag bestämde att jag skulle springa varannan dag. Distansen eller tiden spelade inte särskilt stor roll, det är egentligen bara viktigt om man tränar för att bli snabbare eller för att kunna springa ett visst avstånd, utan det var rörelsen som var huvudsaken.

Man måste inte träna i timmar. Tjugo minuters löpning är också toppen. Man får köra bara bicepsövningar på gymmet om det är allt man orkar med. I slutet av dagen är det träningen som blir av som räknas. Om du inte satsar på att bli snabbast eller starkast i hela världen, då behöver du kanske ta i lite mer.

Tips, och annat skit - Lucka 10.

Bakom den tionde luckan i julkalendern döljer sig ett riktigt pangtips. Nu blev jag dock osäker på om jag kanske tipsade om det här i förra årets julkalender, men skitsamma. Det är ett bra tips, det håller två år.

Tipset är att dricka den dyraste champagnen först på nyårsafton. Det är klassiskt att spara det dyraste vinet till tolvslaget, men det är så jäkla bortslösat. Allt smakar bra till fyrverkerier. Det ska skålas och skrålas och kramas och kyssas och det är ingen jävel som står där och liksom känner efter hur vinet smakar.

Nej, börja med den dyraste champagnen och jobba er neråt i prisskalan. Avsluta med nittioniokronors cavan som ingen kommer tycka smakar något annat än fantastiskt ändå.

Var sak har sin tid.

Klockan är inte så långt från arton när jag till sist kommer hem efter ännu en evighetslång arbetsvecka. Då har precis den sista lediga halvtimmen nästa vecka bokats upp i ett möte. Jag fantiserar om mellandagarna och allt jag kommer hinna när alla är lediga.

Jag hade tänkt gå och träna, men det enda jag kan tänka på nu är att byta om till pyjamas och sjunka ner i soffan. Det hade varit fint med en axel att luta huvudet mot, men min man verkar vara sur av anledningar som jag inte vet och jag orkar inte fråga riktigt än. 

Så istället häller jag upp ett glas bubbel och öppnar dagens lucka i Pärlans chokladkalender. Byter klänning mot pyjamasbyxor i siden, behå mot ett linne och en stickad tröja. Jag har tusen saker att göra i helgen, men först väntar en fredagskväll i soffan.

Tips, och annat skit - Lucka 9.

Förra årets julkalender handlade mest om saker att äta och dricka och jag tänker inte vara sämre i år. När jag dricker mousserande vin dricker jag helst crémant och här kommer mina favoriter från systembolaget:

Clotilde Davenne Brut Extra

Francois Martenot Brut

Louis Bouillot

Äsch, jag slänger in ett par champagne som inte kostar skjortan men som också är mycket goda:

Palmer & Co Brut Reserve

André Clouet Grande Réserve

Löp och köp, det är fredag och alla är vi värda bubbel!

Är inte märkvärdigare än så.

Klockan närmar sig slutet av ännu en stressig arbetsdag och det är bara jag, Rachel och chefen kvar när regionchefen kliver in i rummet. Vi är trötta och lite flamsiga.
- Vad kostar det om fröken Projektledare för Centrala Avtal styr upp ett regionalt avtal? frågar han och tittar på mig.
- En grogg, svarar jag.
- Pratar vi cocktail eller grogg? frågar han.
Jag frågar vad det är för avtal och han svarar.
- En hederlig tvåkomponentsgrogg, säger jag.
Min chef vrålar högt från sitt hörn av rummet.
- Du säljer ut oss alldeles för billigt, skriker han.
Jag vänder mig till regionchefen igen.
- Två groggar, säger jag.

Tips, och annat skit - Lucka 8.

En julkalender på vers,
att skriva den är en pärs.
Så finurligt kan man tänka,
alla dessa tips att länka.

Vad göms bakom dagens lucka,
ännu ett tips att ducka?
Alla väntar så spänt,
finns det ens på pränt?

Nej det är för svårt,
vi behöver hjälpas åt.
Beskriv här under,
er bästa stunder.

Hur gör ni vardagen fin,
ja förutom med vin.
Ge mig stort som smått,
hur mår ni gott?

Dagens lucka är från alla här,
små tips att hålla kär.
Lämna i en kommentar,
är du rar.

Allt fint i slutet.

Stearinljusen som jag skrev om i gårdagens tips var egentligen inte tänkta att vara en del av julens gå bort-present. De är en del av den eftersom min son ringde för någon vecka sedan och ba: du vet att vi ska sälja ljus och saffran för att tjäna pengar till klasskassan inför studenten? Vi ska visst köpa loss varorna idag, kan du swisha 2500 kronor?

Han har sålt ungefär hälften av ljusen och all saffran, men de ljus som är kvar är jag ägare av. Dock ingen nöjd ägare för de är konformade och vita och just nu vill jag ha kronljus i dova färger. Men de blev en bra present tillsammans med bubbel och kolor. Lite otippad, men bra.

Tips, och annat skit - Lucka 7.

Nu är det dags för den sjunde luckan i 2022:s julkalender och jag har lyckats dra ut på tipset om gå bort-presenten till hela tre luckor nu. Ändå imponerande? Här kommer de spotifylistor som spelas allra flitigast hos mig just nu och som kommer stå på mina små handskrivna god jul-hälsningar:

Klassiskt

Jazz

Americana 

The Dead South

Ett hej och ett förlåt.

Ja nej men förlåt för att dagens tips var slut. Vi får hålla champagnen under bevakning, kanske kommer den tillbaka lagom till nyårsafton. Eller julafton. Har ni tänkt på hur fint det är att dricka champagne på julafton? Kanske bara är jag som tänker på sånt.

Hursomhelst. Idag har jag vallat runt på VD, finansdirektör, regionchef och IT-chef för att titta på lokalerna som jag presenterade som förslag till vårt nya kontor. För någon vecka sedan kastades ett lager in i behovsbilden och eftersom jag har blivit tjenis med fastighetsbolagen i stan vaskade vi fram en vakant lagerlokal på en vecka.

Mycket imponerad av detta med tanke på vilket slit det har varit att hitta kontorslokaler som möter våra behov. Hursomhelst, igen. Visningarna gick bra. Nu ska folk bara tycka till lite. Sånt gillar folk, att tycka.

Tips, och annat skit - Lucka 6.

Dagens lucka i julkalendern är en fortsättning på gårdagens tips. Också ett tips i tipset, precis som igår. För några veckor sedan hade min man högläsning från twitter, vilket händer några gånger i veckan, oftast när någon tipsar om saker att äta eller dricka.

Hursomhelst. Twitters tips den här gången var en budgetchampagne som skulle vara väldigt bra, och om någon säger orden budget, champagne och bra i samma mening så har jag lagt en beställning innan meningen är avslutad.

Hem kom ett par flaskor och någon vecka senare kom ytterligare ett gäng flaskor, för Henri Dosnon Brut Selection är inte bara en väldigt bra champagne för relativt små pengar, utan det är även en perfekt present tillsammans med Pärlans kolor, en trave fina stearinljus och en handskriven hälsning med en länk till en spotifylista som du tycker att man borde lyssna på medan man dricker sina bubblor och äter sina kolor.

(Och som vanligt är den mörkare texten ovan en klickbar länk som tar er raka vägen till tipsen, men det visste ni redan.)

Livets människa.

Jag vet inte om det är förmätet av mig att vara så tacksam för min relation med barnet. Jag vet hur svår relationen till en tonåring kan vara och här kommer jag och har det enkelt. Inte för att det alltid är enkelt, men även när det är svårt är det inte särskilt svårt.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här. Kanske bara att jag hoppas att det inte låter förmätet när jag skriver om honom. Kanske vill jag bara betona hur mycket jag uppskattar honom, hur glad jag är över vår relation.

Det har varit en tid - är en tid - där det känns svårt och ovisst och han hjälper i det. Inte så att jag pratar med honom om det som känns, för det är inte hans uppgift att lyssna på, men bara genom att finnas. Bara genom att se honom, att höra honom, att ha honom.

Tips, och annat skit - Lucka 5.

När jag köpte våra julkalendrar från Pärlans kunde jag inte låta bli att köpa ett litet lager av deras kolor. Åt den första samma kväll och aldrig har något smält så fantastiskt i min mun. Några dagar senare köpte jag ett lass kolor till.

Jag har dem i vår mossgröna glasburk Kastehelmi på matbordet. Gläntar på locket någon gång om dagen och det är lika underbart varje gång. Häromdagen tänkte jag att alla borde få smaka Pärlans kolor och sedan slog två tankar mig: 1) vilken utomordentligt bra lucka i julkalendern, och 2) vilken perfekt gå bort-present nu så här i jultider.

Om att vara i fas.

Jag har skjutit två stora arbetsuppgifter framför mig i flera veckor nu. De är av typen där man behöver stänga av telefonen och blockera mailnotiserna och sitta ostörd tills jobbet är klart. Jag vet inte hur många gånger jag har påbörjat båda uppgifterna men blivit avbruten och inte lyckats ta upp tråden. Det har grämt mig i veckor, legat som en ständig påminnelse i bakhuvudet.

Igår tog jag tag i den första arbetsuppgiften. Tände ljusen på borden, startade en mjuk lista på spotify och satte mig skräddare i soffan med datorn i knät. Tre timmar senare var den första arbetsuppgiften klar. Idag gjorde jag samma sak, fast men den andra arbetsuppgiften.

Det blev kanske inte en helg som går till historien som den roligaste, men det gör ingenting. Ingenting alls. Hundra procent värt det.

Tips, och annat skit - Lucka 4.

Här kommer två tips - en bok att lyssna på och en bok att läsa. Att lyssna på: Den smarta kvinnans handbok i mord av Victoria Dowd. Att läsa: Alltid i december av Emily Stone. Båda böckerna är perfekta att läsa/lyssna på medan december pågår därute.

Den smarta kvinnans handbok i mord är en smula långsam, men uppläsaren Emma Peters gör ett så fantastiskt jobb att det inte går att sluta lyssna. Jag skiftade till att läsa på kvällarna, som jag alltid gör, men boken är så långsam och sävlig i sin handling att jag somnade på mindre än tio minuter varje kväll.

Alltid i december är en fin berättelse, romantisk utan att bli smörig. Uppläsaren är dock jobbig att lyssna på, men å andra sidan behövs kvällar där man kryper upp i soffan med en filt över benen, en kopp te i närheten och en bra bok i händerna.

Tips, och annat skit - Lucka 3.

Det finns en risk att dagens tips är av kategorin "och annat skit". Att det är ett skittips. Kanske är det mina egna känslor som färgar av sig, kanske har jag bara dåliga erfarenheter men här kommer det, mitt tips för dagen: Lev inte med någon som är för olik dig själv.

Jag tycker om att fira saker, min man tycker att det är fullkomligt onödigt. Jag tycker om att göra saker, min man vill mest vara hemma. Jag tycker om spontanitet, min man har svårt för när vardagen inte följer sitt mönster. Jag är positiv av naturen, min man är negativ.

Varje sak jag föreslår: att gå ut och äta när barnet har teateruppvisning i skolan, ta en drink någonstans efter middagen, stanna för en kaffe på promenaden, följs av en liten suck från min man. Oftast säger han ja, men alltid efter den där sucken.

Ibland tänker jag att jag borde vara med någon som skiner upp när jag föreslår saker, någon som blir glad av mina upptåg, någon som kanske föreslår något först. Precis som min man kanske behöver någon som inte är riktigt lika full av idéer.

Dagen i nio meningar.

Andra december. Mina nya stövlar har äntligen kommit. De är fantastiska. Klacken är hög, men inte mer än vad jag klarar under tio timmar. Klänning i en mjukt brun nyans, ett läppstift i nästan samma färg fast med lite mer skimmer.

Dagens kaffe är lungo och dagens kola är rosmarin. På köksbänken står en flaska rödpang och i kylen ligger ett crémant, men jag är osäker på vilket som blir kvällens vin. Antagligen båda. Ett glas av bubblorna först och sedan ett glas rött till middagen och så en liten whisky och i säng.

Tips, och annat skit - Lucka 2.

Andra dagen på julkalendern och jag fick verkligen tänka för att komma på dagens tips. Tjugotvå dagar kvar, jag undrar hur det här ska gå. Årets upplaga kanske får bli mer av "och annat skit" än "Tips". Det är ju trots allt en kategori som rymmer en hel del.

Hursomhelst. Andra luckan på julkalendern är ett museumtips, och nu när jag tänker efter ett tips i tipset, nämligen hur man bäst tar sig an ett museumbesök. För mig fungerar det inte med hela långa dagar där man strosar från museum till museum. Jag behöver mina doser små och täta. Gärna med ett glas vin innan/under/efter.

Allra bäst är det när man inte har någon egentlig stress hem efter jobbet och kan stå på tunnelbanan och känna att man behöver tjugo minuter på valfritt museum. När man smiter in, bestämmer sig för ett visst våningsplan eller ett särskilt område, och så strosar man där en stund. Man måste inte gå genom hela, måste inte lägga timmar.

För mig är valet av museum självklart, det är alltid alltid alltid Nationalmuseum, och alltid den översta våningen. Om du bara ska besöka ett enda museum, låt det vara Nationalmuseum.

Äntligen december.

Så kommer den första december och jag tar mitt decemberlöfte på allvar i svarta kostymbyxor, en klarröd långärmad topp med djup urringning, mörkrött läppstift och höga klackar, lite mer rouge än vanligt och eyeliner för första gången på åratal.

Känner någon slags pepp över att det äntligen är december. Vill göra allt: känna ruset från ett litet stresshjärta på jobbet och endorfinerna när man blir klar med dagen, dricka vin när arbetsdagen är slut, lära känna nya kollegor och umgås med gamla vänner.

December. Det ska vara min månad.

Tips, och annat skit - Lucka 1.

Hej och välkomna till årets julkalender! Tips, och annat skit är tillbaka, nu i sin andra upplaga. Julkalenderns första lucka är mycket passande för den första december, nämligen årets julkalendrar.

Vi har varsin julkalender med Nespressokapslar, min man och jag. En ny smak varje dag. Jag har inte bestämt mig för om det ska vara dagens första eller sista kopp ännu. Det lutar åt den sista, för då kan det kombineras med min andra julkalender.

I somras upptäckte vi Pärlans Konfektyr, barnet och jag. Promenerade dit nästan varje dag för deras mjukglass och kolasås. Det är den bästa kolasåsen som någonsin har gjorts. För någon vecka sedan såg jag att de har en julkalender med chokladdoppade mjuka kolor och då var det klippt. Beställde varsin till barnet och mig (min man gillar inte sötsaker) och jag har en känsla av att det kommer vara decembers tjugofyra bästa minuter.

Att låta barnen växa upp.

Jag har svårt att släppa det som hände igårkväll. Både det som hände och samtalet med barnet efteråt. Tidigare när vi har dividerat om hur något borde vara har jag haft sista ordet. Använt mammarösten och sagt så här blir det och sedan har det varit så. 

Den här gången använde barnet sin nästa arton-röst och sa nej, det här är saker som jag bestämmer över själv och diskussionen dog ut direkt, för han har ju rätt. Jag styr inte över vem han väljer att vara.

Jag tror att en del av min mammaroll försvann igårkväll. Kanske är det därför som jag fortfarande är skakad, det och tanken på vad som kunde ha hänt igårkväll och allt som kan komma att hända.

Något av ett trauma.

Vi promenerar hem från restaurangen, barnet och jag, och mannen kommer från ingenstans. Han slänger sig över mig, hög på någon substans, och jag försöker knuffa bort honom men han är för stark.

Min son bryter in, knuffar bort mannen och går emellan. Han står framför mig och plötsligt ser jag tydligt hur han har blivit ett huvud längre än mig, ser hur breda hans axlar har vuxit sig. Mitt lilla barn. Sedan slår det mig att mannen kan bära kniv och paniken väller fram.

Jag försöker gå mellan barnet och mannen som han håller på en armlängds avstånd. Nej mamma, säger han och jag har aldrig hört hans röst så skarp. Ställ dig bakom mig, säger han och fasar bort mig med sin arm. Samtidigt rusar det ut folk från en restaurang och drar bort mannen från oss.

Vi är fortfarande chockade när vi kommer hem. Jag säger att jag är rörd av hans handling men att han aldrig nånsin får göra så igen. Om det står mellan honom och mig så ska han alltid sätta sig själv främst. Mamma, säger han och hans blick har aldrig varit så allvarlig. Om vi hamnar i samma situation igen så kommer jag göra exakt samma sak och det finns ingenting du kan göra för att hindra mig.

Och jag vet inte varför, men det får mig att vilja gråta av en sorg som jag inte kan sätta fingret på.

Någonting annat.

Klockan är bara sexton men jag ska stänga ner min dator nu, dra en borste genom håret och bättra på makeupen. Jag har spenderat dagen vid matbordet, i teamsmöte efter teamsmöte, men nu är det dags för något annat.

Om en halvtimme kommer tåget från den lilla staden med min mamma och mina brorsdöttrar. Vi ska titta på julskyltningen på NK, promenera förbi julmarknaden i gamla stan och avsluta med middag någonstans där det är litet, stimmigt och mysigt.

Barnet ansluter någon gång under kvällen, när han är färdig med att spela maskeradvolleyboll med sina klasskompisar. Bara jag och fem tjejer alltså? sa han och stönade högt. Det blir mysigt, sa jag.

Om att ta sig an december.

Så blir det sista måndagen i november. Jag älskar att det är den sista måndagen i november. När december kommer börjar min snyggmånad. Jag ska hantera december som om varje dag är en fest. Läppstift, höga klackar och tjusiga kläder alla dagar i veckan.

Slitna jeans, sweatshirts och praktiska skor är ej tillåtna under december. Planerar att vara en kvart sen varje morgon men att kompensera för det genom en gnutta mer makeup och välkammat hår.

Om att känna sig lite bättre.

Så blir det den sista söndagen i november och första advent. Sover till nio. Sidenlinne, spetstrosor och mjuka sockor. Tänder stjärnorna i fönsterna och det första ljuset i adventsljusstaken.

Det är bara jag och min man hemma, barnet har en helg hos sin pappa, och lördagen och söndagen ser nästan identiska ut: äter en långsam frukost, klär på oss och tar oss ut, hamnar på samma ställen som alltid. Metropol, Oscar & Clothilde, NK, Östermalmshallen. Äter vinlunch ute, lagar middag hemma.

Plockar fram alla julsaker på lördagskvällen, städar och förbereder veckans mat på söndagskvällen. Och nu, i skrivande stund, har jag ett glas crémant på en armlängds avstånd och fötterna i ett fotbad. På bordet står ett nytt nagellack, rött för nu går vi in i december.

Det har varit en bra helg. Vi har varit bra i helgen. Nästan precis som vi brukade.

Om en julklapp och ett par stövlar.

Igår gjorde jag vinterns största inköp: barnets julklapp och ett par stövlar. Jag är hundra procent emot att handla på black friday bara för handlandets skull, men att inte spara tusenlappar när man kan känns bara dumt.

Julklappen var ett par Apple AirPods och stövlarna högklackade och högskaftade. Antagligen får barnet någon tröja och ett packe kalsonger i julklapp också, men sen tänker jag att det räcker så.

Och stövlarna, herregud, jag går runt och fantiserar om hur jag ska matcha dem. Tänker långärmade klänningar som går ner en bit på vaden eller korta kjolar med halvtäckande strumpbyxor och tjocka stickade tröjor.

Sparar till senare.

Så kommer fredagen och jag har teamsmöten utan pauser från kvart över åtta till kvart över fem. Alla möten är interna och med människor som jag jobbar med varje dag, så jag drar på mina mjukaste jeans och en stickad tröja. Bara en gnutta makeup och håret i snodd.

Ställer datorn på matbordet och kör igång. Tänder stearinljusen när mörkret fallit utanför fönstret, reser mig för att fylla på kaffekoppen då och då, promenerar runt köksbordet för att sträcka ut de få minuterna som blir över mellan mina möten.

Så blir klockan halv sex och mailinkorgen är överfull men jag orkar inte. Hämtar en ny kopp kaffe, skriver det här och tänker att jag går till gymmet istället, tar kväll, tar helg.

Sanningen kommer om natten.

Jag sörjer oss inte under dagarna men på nätterna, i mina drömmar, är jag ledsen. Oftast har vi redan lämnat varandra eller så är vi på väg att göra det och varje morgon vaknar jag med tyngden av drömmarna i bröstkorgen. 

Sedan startar dagen och jag går upp, spenderar mina timmar på kontoret, kommer hem och hänger med barnet, lagar mat, äter, tränar, plockar och städar, sitter med datorn i knät i soffan och skriver. Somnar till skenet från min mans excelfiler.

Han spenderar sina dagar och kvällar framför datorn i sovrummet. Går till gymmet den stund på dagen som han har en mötesfri timme, äter när han hinner, stryker en hand över min rygg när han passerar, strör trötta leenden runt sig.

Jag tror att det är det som gör att jag inte sörjer oss på dagarna. För att han fortfarande är här, han är bara inte här. Och inuti är jag ledsen av andra anledningar och det är som om jag inte kan sörja flera saker samtidigt.

Jag bara är, mitt liv tickar på, och egentligen är det inget dåligt liv. Men jag vet att det inte kan vara så här för alltid och jag antar att det är därför som jag drömmer varje natt, att det är därför drömmarna gör så ont.

En vit värld.

Vaknar till en tisdag när världen fortfarande är vit. Jag har tre visningar bokade, men överallt står det om hur snön lamslagit kollektivtrafiken. Jag bestämmer mig för att inte ens försöka. Klär mig varmt i min uniform för de kommande fyra månaderna: tjocka strumpbyxor, stickad klänning och sockor i bootsen.

Promenerar genom Hagaparken och det är så sagolikt vackert. Tittar på en lokal som tickar i alla boxar men inte får mitt hjärta att smälta. Korsar kyrkogården på väg till nästa visning, sicksackar mellan snödrivor och nedfallna grenar. Under dagens sista visning hittar jag min drömlokal. Jag är dock inte säker på att min VD tycker att den kommer med en drömprislapp.

Dimper in på närmaste Fabrique för varm choklad och en saffransbulle, för jag har promenerat nittontusen steg och lyssnat, nickat, pratat oavbrutet hela dagen. Orkar inte fiska upp datorn, lyssnar inte på någonting, låter mobilen ligga intill med skärmen nedåt.

Rapport från en måndag.

Det snöar hela söndagen. När jag vaknar på måndagen täcks världen av flera decimeter snö. Tänker att jag kan trängas med halva Stockholm på försenade tunnelbanetåg eller så kan jag arbeta från vardagsrummet. 

Tjocka strumpbyxor, en stickad klänning och sockor. Varvar teamsmöten vid matbordet med att sitta skräddare i soffan med datorn i knät. Så blir det lunchdags och städerskan kommer, så vi går till mitt favoritcafé.

Sitter armbåge mot armbåge och jobbar bort hela eftermiddagen. Turas om att hämta kaffe och te och så en saffransbulle vid femton. Kommer hem till en ren lägenhet. Slår upp datorn och ställer på matbordet, tänder ljusen och lagar en grönkålspaj från senaste numret av Buffé. Jobbar färdigt dagen medan pajen står i ugnen och där är vi nu. 

Och snön, den faller fortfarande.

Och så en söndagsmorgon i november.

Det börjar snöa på lördagen. Stora vita flingor som långsamt dalar ner. När jag vaknar på söndagen ligger ett vitt täcke över innergården. En stickad tröja över nattlinnet, tunna raggsockor på fötterna.

Jag är den enda som är vaken, fast klockan slagit åtta och sedan fortsatt en bit till. Köket är rent igen efter gårdagens middag. Tänder ljusen på matbordet, skär två rejäla skivor av filmjölkslimpan och lägger på julosten som vi inte kunde låta bli att köpa igår.

Sätter mig under en filt i soffan och tittar på trädens knotiga grenar som gnistrar av tusentals snöflingor. Tänker att det är dags för julböckerna som samlats på hög i min bokhylla. Väljer en och hinner läsa bort en hel timme innan lägenheten fylls med stök.

En lördag i november.

Vaknar till en lördag. Kaffe med en ton av hasselnöt. Nattlinne, mjuka lakan och en bok. Tränar en timme. En snabb städning, snittar om rosorna på matbordet, nya ljus i ljusstakarna. Dukar bordet för fem. 

Bubbel på kylning, rödvin på luftning. Bakar en filmjölkslimpa och sedan en äppelpaj med kola och saffran. Min man gör en grönkålssoppa och plockar fram goda ostar på en bricka. Italiensk vaniljglass i frysen till äppelpajen.

Och här är vi nu, sista handen ska läggas vid makeupen och en klänning ska klivas i och sedan kommer det ringa på dörren.

Ett snabbt hej.

Så blir det fredag och vi är alla på kontoret. Harvey, Rachel, chefen och jag. Vi sitter i vår lilla klunga och jobbar, går mellan våra möten, äter lunch tillsammans. Klockan slår sexton och Harvey reser sig upp. Nej, dags för after work, säger han och trollar fram en flaska.

Kommer hem ett par timmar senare, till en tom lägenhet. Öppnar en flaska crémant och låter bubblorna virvla ner i ett glas. Tänder alla stearinljus och sjunker ner i soffan. Skriver det här, men alldeles intill ligger en tidning fylld med julrecept och det är särskilt fint eftersom jag har en middag imorgon där jag tänkte smygstarta julens smaker.

Så nu skiftar jag från dator till tidning, från kostymbyxor till pyjamas, från kaffe till vin, från arbetsvecka till helg. Puss, hej!

Nästa Ryan Reynolds.

Ställer väskan i hallen, drar en borste genom håret och applicerar ett nytt lager läppstift. Min man kommer ut från sovrummet, med stressad blick och telefonen i handen. Han behöver inte säga något, jag ser det på honom. Det är ingen fara, jag går ensam, säger jag.

Kliver in i aulan och den nervösa energin från tjugofem sjuttonåringar som ska sätta upp en Shakespeare studsar i rummet. Min son står mitt i en klunga. Han ler snett när han ser mig. Jag sjunker ner på en bänk och han kliver upp på scenen tillsammans med sina klasskompisar.

Det är så fint att se hur de tar pjäsen och sina roller på allvar, men utan att ta sig själva på för stort allvar, som man så lätt gör när man är tonåring. De fnissar åt varandra och sig själva när de glömmer sina repliker och måste läsa stödord från underarmarna. 

Jag går fram till barnet efteråt, när han står med sina kompisar, och han säger hej och ger mig en kram och jag tänker att han är så nära att vara vuxen. Vi stannar till på en av våra stammisrestauranger på vägen hem. Delar en efterrätt efter maten och jag håller upp mitt glas, säger att jag måste få säga ännu en gång hur stolt jag är, och han himlar med ögonen men ler. Skål för mig, nästa Ryan Reynolds, säger han.

Den eviga romantikern.

November brukar vara besvärlig, men inte i år. Inte besvärligare än livet iallafall. Kanske är det för att november och livet går hand i hand. Jag säger till Rachel att jag nog tycker om att må dåligt. Att jag tycker om att känna.

Det är inte sant, förstås inte, jag vill vara lycklig. Skulle välja lyckan alla dagar i veckan, men det är som om det beslutet inte är mitt just nu och då är november bra för mig. Jag kan gömma mig i mörkret. 

Sitta i ett hörn i tunnelbanevagnen och lyssna på sorglig musik och titta på paret som ser så förälskat på varandra, som inte kan sluta ta på varann, se hur han ömt pussar hennes nästipp.

Bara i november.

För en gångs skull är jag ensam hemma. Jag är nästan aldrig ensam hemma. Min man är på kontoret och barnet hänger kvar i skolan med sina kompisar. Jag arbetar från köksbordet, men så slår klockan sjutton och jag tänker att det inte är kul längre.

Mörkret har fallit men jag har inte orkat resa mig för att tända lamporna. Startar en playlist med ondskefull klassisk musik och tänder ljusen på matbordet och soffbordet. Häller upp en liten whisky och sätter mig i soffan med datorn i knät. Sitter i mörkret, i skenet från stearinljus och med hög klassisk musik i bakgrunden, och skriver.   

Framtiden.

Spenderar hela måndagseftermiddagen med två uthyrare. Vi åker från objekt till objekt, arbetar oss från Solna till Sundbyberg. Tre av lokalerna som de visar får en stjärna i kanten. Tar pendeln hem när vi är klara, då är jag så långt hemifrån som jag varit under visningarna, men det är bara fem minuter med tåget.

På torsdag ska jag titta på tre lokaler i Hagastan. Det är tio minuters promenad hemifrån. Jag försöker att hålla den tanken ifrån mig, för det är ett ärofyllt uppdrag att hitta vårt nästa kontor och då får man inte fastna i drömmar om att hinna träna innan jobbet och ha oceaner av tid att skriva varje kväll.

Dagens tre bästa.

Lutar mig mot köksbänken och väntar på att dagens första kaffe ska rinna genom. Ser asken med chokladpraliner, lutar mig fram och gläntar på locket. Väljer omsorgsfullt en. Låter den smälta på tungan, sedan tar jag en första sipp ur kaffekoppen. Känner den varma skummade mjölken, kaffet, chokladen.

En långsam morgon i sängen, bara det mjuka sidenet i morgonrocken mot huden de första timmarna. Stönar över träningsvärken i benen. Kom hit så masserar jag, säger min man och lyfter på sitt täcke. Jag formar min kropp mot hans och hans händer masserar försiktigt baksidan av mina lår.

Klockan är fem och jag sträcker mig efter två champagneglas. Han poppar bubblet och häller upp. Det är vår nya söndagstradition sedan ett gäng söndagar tillbaka, att dela på en flaska bubbel medan vi städar, tvättar och lagar mat på söndagskvällen.

Fjorton grader och en klarblå himmel.

Lördag. Jag vaknar först. Tassar förbi barnets tomma rum. Skummar mjölk medan kaffet rinner ner i koppen, tar med det tillbaka till sängen och läser bort dagens första timme. Är på gymmet innan klockan slagit tio.

Svarta vida byxor, en stickad tröja och blazern öppen, för solen skiner och ingenstans syns november. Promenerar genom Stockholm, stannar till för sikromspizza och crémant när lusten faller på, avslutar med en cappucino.

Kommer hem till en lördagskväll. Mjuk musik i bakgrunden, varm glögg och locket på glänt till asken med chokladpralinerna, en filt i soffan och det allra sista av boken från imorse.

Veckans belöning.

Jag drar en borste genom håret och bättrar på läppstiftet innan jag lämnar kontoret. Promenerar till restaurangen där vi ska mötas, kommer fram en halvtimme innan vi bestämt. Min svägerska textar att hon är på väg. Om en stund kommer våra män.

Beställer ett glas crémant och slår mig ner. Det är ett stilla sorl i restaurangen, vinet är kallt och krusigt, den lilla stunden av ensamhet välkommen. Tittar på människorna, lyssnar på ljuden, skriver det här. Vi överlevde veckan.

Om att vara helt frisk.

Jag var på återbesök hos gynekologen idag. Jag sa aldrig något till någon innan, skrev ingenting om det. Jag vet inte riktigt varför. Ville nog inte behöva tänka på det. Så jag stängde av, höll tyst, tänkte att jag hanterar det efteråt om det behövs.

Det behöver inte hanteras. Proverna visade inga tecken på cancer på livmoderhalsen. Jag kommer gå på lite tätare kontroller framöver för att säkerställa att det inte blir något längre fram, men för nu är allting fint och bra.

Hur november går.

Veckan puttrar på helt enligt plan. Läppstift och höga klackar varje dag, en ny sidenscarf knuten i halsen mot novembers kyla. Jobbar aldrig längre än till sjutton. Tända ljus på matbordet varje middag.

Promenerar till gymmet, betar stadigt av kroppens alla muskelgrupper. Lyssnar på ljudbok under tiden. Steamar morgondagens kläder och hänger att vänta på nästa dag i bokhyllan. Ligger i sängen innan tjugotvå, läser en stund och släcker sen.

Om en nespressomaskin.

Jag säger till min man att jag vill ha en nespressomaskin och han tittar frågande på mig. Vi har en Moccamaster och du har ett kaffeabonnemang på Bröd&Salt, säger han och jag rycker på axlarna. 

Jag ser hur hans hjärna bearbetar det faktum att jag vill ha en pryl, för kanske har det aldrig hänt förut. Han googlar i två dygn, tittar på videos och läser recensioner. Sedan står det en skinande maskin i rostfritt på köksbänken och en burk kapslar intill. 

Herregud, vad kostade den här? frågar jag och låter handen smeka över apparaten, men han skakar bara på huvudet. Du bad om någonting och jag kunde ge dig det, säger han. Jag kysser honom, säger tack och frågar vilken kapsel vi ska prova först.

De bästa minuterna.

Jag har någon slags fobi för telefonsamtal. Förstå mig rätt, jag pratar i telefon varje dag, det är en del av jobbet, men jag gillar det inte. Skickar hellre sms eller mail än ringer. Men varje dag när barnet slutat skolan ringer han och pratar en kort stund.

Oftast sitter han kvar i skolan, jag hör hans kompisar stöka i bakgrunden, och nästan aldrig vill han egentligen något. Han ringer bara för att säga hej, berätta om något som hänt under dagen eller om någon tanke som han har.

Jag har en fobi för telefonsamtal, men de där minuterna varje eftermiddag när jag pratar med barnet i telefon, det är topp tre av dagens stunder.

Vecka fyrtiofem.

Så kommer vecka fyrtiofem och det är en helt vanlig tråkig vecka. Äntligen är det en helt vanlig tråkig vecka. Jag har inga planer, ingenting att göra. Ska bara sova, jobba och träna.

Jag har bestämt att jag ska ligga i sängen klockan tjugotvå varje kväll den här veckan, inga undantag tillåtna. Inte lämna sängen förrän jag sovit mina åtta timmar. Äta mycket frukt och grönsaker och strunta i vinet tills fredagen är här.

När jag lämnar vecka fyrtiofem ska jag vara pigg och utvilad.

En helg i november.

På bara ett par dagar blåser alla löven ner från träden på innergården, lägger sig som ett rödgulorange täcke på marken. En helg går och jag har ett naket ansikte, håret i en klämma och mjuka kläder som inte skaver någonstans.

Upptäcker att Lucy Foley har släppt sin tredje bok. Börjar läsa på lördagsmorgonen, blir klar på söndagseftermiddagen. Går långa promenader, yogar en dag, tränar styrka en annan. Risotto med kyckling och honungsglaserade ugnsstekta tomater på lördagen, grönkålssoppa och vörtbröd på söndagen.

Sitter mittemot barnet med varsin bit äppelkaka och kaffe med skummad mjölk på söndagseftermiddagen. Han går till en kompis och pluggar, jag städar och tvättar. Sextiotals musik i bakgrunden och årets Blossa i ett litet glas.

Om att vara hemma igen.

Vaknar hemma, i min egen säng. Min mans arm ligger kring min midja. Det är bättre när du är här, mumlar han mot min nacke. Jag kryper längre ned under täcket. Dagen är grå, det ska regna från morgon till kväll.

Jag vill gå en långpromenad under ett paraply. Träna mjukt och försiktigt snarare än hårt och tungt. Äta någonting nyttigt till middag. Köpa nya blommor till matbordet, tända alla ljus. Smygstarta på årets glögg som min man köpte medan vi var borta.

Vill ha mer, mer, mer.

Det är mörkt, luften är tät och mystisk över Liseberg. Pumpor och spindelväv, demoner och monster som smyger runt i parken. Jag stoppar min arm under barnets och gömmer mig bakom honom, för han är sjutton och det är hans tur att skydda mig.

Norpar det sista lediga bordet för två på hotellets restaurang. Varsin fördrink, friterade risbollar, en charkbricka och så två kulor gelato och en espressomartini. Det är så fint att bara vara vi vid middagsbordet. Pratar om allting och ingenting tills barnet gäspar stort. Vi ses vid frukosten, säger jag.

Och nu är det en ny dag och vi har precis ätit en evighetsfrukost. Jag är tillbaka i hotellsängen med en kaffe intill, men bara för en kort stund. Vi ska snart checka ut och ta oss an dagens plan: Science fiction-bokhandeln, Universum och så en burgare nånstans innan tåget tar oss hem vid sexton. 

Känner på Göteborg.

Så kliver vi på tåget till Göteborg, barnet och jag. Varsin bulle från Fabrique, för de har saffranspremiär och vi kan inte låta bli. Kommer fram, äter lunch i saluhallen, går till Chalmers och leker studenter. Kan du se dig själv här? frågar jag och barnet nickar.

Går till hotellet, checkar in, säger en timmes vila sedan ses vi i lobbyn. Och där är vi nu, med tjugofem minuter kvar på vilan och sedan blir det Liseberg. Det är fint, så väldigt fint, alltsammans.

November, sexiga frisyrer och spöken.

Så blir det november och det är något med mörkret som tilltalar mig. Jag testar en ny frisyr och en kollega skickar en het emoji på instagram, den där lilla elden ni vet. Rachel tittar på min rufsiga halvtofs. Sexigt, säger hon. Jag tar en klubba från godisskålen. Nu blev det nästan vulgärt, säger hon.

Jobbar från kontoret på tisdagen, hemifrån idag. Om en stund räknas dagen som färdig och barnets och mitt äventyr startar. Vi ska gå till Hallwylska och vandra i mörkret bland deras spöken efter stängning och imorgonbitti åker vi till Göteborg. 

Liseberg och Chalmers.

På torsdag åker barnet och jag till Göteborg. Det är första stoppet på vår resa där vi spanar på universitet, och först ut blir alltså Chalmers. Fast det blir inget skolspanande förrän på fredag, för så snart mörkret fallit på torsdag ska vi till Liseberg.

Det är halloween i parken. Spökhus och grejer. Det låter så jävla mysigt att bli skrämd från vettet tillsammans med min son. Jag längtar som besatt. Längtar efter att få hänga med honom, att bara vara vi.

Livet går vidare.

Vaknar till ett Stockholm i dimma. Mörka jeans och stickad tröja, höga klackar och håret i en Brigitte Bardot-snodd. En kaffe i handen till vår regionchef, för sist vi sågs förlorade jag en drinktävling mot honom.

Spenderar dagen i samma mötesrum, men med olika människor. Min chef ritar på en whiteboard och jag antecknar. Tar hans penna och stryker, ändrar, lägger till och han hummar, nickar, tar tillbaka pennan. 

Och jag planerar en gala, ett julbord och en kontorsflytt. Spenderar den sista timmen vid mitt skrivbord. Det är bara jag och min chef kvar, våra skrivbordslampor är de enda ljuskällorna och utanför har mörkret fallit. 

Den allra sista stunden lutar vi oss tillbaka, sitter där utan att säga något. Pratar inte om vad vi tänker på. Har hittat tystnaden. Vi ses imorgon, säger jag till sist och tar min väska. Vi ses imorgon, säger han.

Ett snabbt hej.

Hej, det är jag, jag är tillbaka. Har ni förresten hört Taylor Swifts låt Anti-Hero? Det är den när hon sjunger It’s me. Hi! I’m the problem, it’s me. Meningarna har fastnat i min hjärna och jag tror inte att det någonsin funnits en låttext som passat bättre.

Klockan är halv sex och jag borde sova, men jag drömde om någon och vaknade med ett ryck. Kollade telefonen, för jag hade en känsla, men hans namn fanns inte där.

Det har varit tre långa dagar. Fantastiska mässdagar och roliga kvällar. Men också mycket alkohol och lite sömn. Det känns i kroppen. Det är mycket som känns i kroppen, hjärtat, själen just nu. 

De tre dagarna.

Jag hade tänkt försöka hålla bloggen vid liv de här tre dagarna, men nu är första mässdagen klar och jag sitter på pendeln på väg hem. Jag kommer ha exakt tjugotre minuter på mig för att duscha, bättra på makeupen och kliva i min klänning innan jag behöver lämna för middag och vin med gänget.

Så de här dagarna hittar ni mig på instagram, klicka bara på bilden intill så är ni där. Tack, hej och puss.

Så redo som man kan bli.

Måndag klockan åtta. Klickar mig in i ett tvåtimmarsmöte för att låta fyra nya avtal passera genom gatening. Går från teamsmötet till duschen. Jeans och stickad tröja. Köper blommor som egentligen mest är kvistar, grenar och bär. Äter en grötlunch på Fabrique.

Måndag klockan tolv. Kliver in på Stockholmsmässan och registrerar ett workpass. Det är människor överallt, truckar och pallar, montrar byggs, folk ropar och pekar. Jag hittar vår monter. Den är precis så fin som jag vågade hoppas. Jag blir en av de som ropar och pekar, svarar på tusen frågor, berättar och instruerar.

Måndag klockan arton. Vi river bort skyddsplasten från mattan på golvet, placerar ut loungegrupperna på sina platser och ställer små sticklingsvaser på borden. När jag går därifrån vänder jag mig om, stannar och tittar, kan inte hindra ett leende.

Måndag klockan tjugo. Jag gör de allra sista inköpen på vägen hem, packar en papperspåse och ställer att vänta i hallen, svarar på dagens alla mail, skriver ett autosvar om att man hittar mig på Skyddsmässan.

Måndag klockan tjugotvå. Stryker tre vita skjortor och hänger i bokhyllan intill ett par svarta byxor, fästa i sina pressveck. Steamar tre klänningar till kvällarna, för mellan mässa och middag kommer jag bara hinna hem och genom duschen, kliva i en klänning och snabbt bättra på makeupen.

Och i kroppen bor en trött men lycklig känsla.

Klockan är strax efter två när jag diskar det sista vinglaset. Tar bort duken från bordet, torkar av och ställer tillbaka vaserna och ljusen. Min man viker ihop balkongbordet och ställer i hallen, jag torkar av köksbänken.

Vaknar till en söndag med klarblå himmel och solkatter på vardagsrumsgolvet. Vi har en ledig söndag, en kontrast mot lördagen på Skansen tillsammans med min stora brokiga familj. Mjuka jeans och tunn tröja. Sävliga samtal över frukosten, mil från middagen kvällen före med åtta personer runt samma bord.

Men nu är sextioårsfirandet färdigt och slut. Det är dags att styra om fokuset tillbaka till mässan. Dags att dra på en stickad tröja, skor och blazer och hitta ut, hitta skålar och vaser till vår monter. 

Om att vara redo för en mamma.

I vardagsrummet står matbordet och balkongbordet intill varandra, täckta av en grå duk. Mässingsljusstakar med höga roströda ljus, ensamma honungsgula rosor i gamla spritflaskor. Åtta dukade platser.

Ansiktsmask, hårinpackning. Röda naglar, röda läppar. Kliver i vida svarta byxor och en svart stickad tröja. Steamar kvällens kläder och hänger i bokhyllan. Hämtar tårtan, köper chark och bröd. Håller span på klockan, har tretton som deadline. 

Då ankommer tåget från den lilla staden och då ska vi stå där, redo för ett dygn med min familj, redo för att fira min mammas sextioårsdag. 

Nedräkning.

Fyra dagar kvar till mässan, en dag till mammas sextioårsfirande. Jag vaknar halv fem, har drömt att min mamma har bjudit in hela släkten till vår överraskning och min första tanke är att jag måste boka om allt. Min andra tanke är att det bara var en dröm.

Jag hoppar av vid centralen varje dag efter jobbet, alltid med en ny inköpslista att beta av. Efter sjutton och fram till söndag förmiddag får mässan vänta. Ikväll ska jag städa, duka ett långbord i vardagsrummet och stämma av det allra sista med min bror.

Nuet och drömmen.

Jag har en ny fäbless för klassisk musik. Har det i bakgrunden när jag är hemma. Jag vet inte om det är för att det är mörkt när jag kommer hem, om det kanske är för känslan när man tänder ljus och häller upp ett glas vin och börjar pyssla i köket.

Den här veckan har varit så från måndag till nu. Sena arbetsdagar och mörka kvällar. Levande ljus och klassisk musik. En halvtimme på yogamattan och ett glas vin som räcker hela kvällen.

Jag drömmer om att alltid ha det så. Det är inte en omöjlig dröm, inte om vi gör slag i saken och flyttar kontoret till city. Då skulle jag kunna träna på morgonen och fortfarande vara på kontoret halv nio. Komma hem till en kväll med vin, yoga och klassisk musik vid arton. Vilket liv det hade varit.

Livet just nu.

Livet består mest av att bocka av saker på olika listor. En lista för jobbet, den som tar oss till en färdig mässa på tisdag, och en lista för firandet av min mammas sextioårsdag på lördag. Betar av från den första listan på dagarna och från den andra listan på kvällarna.

Hinner inte, orkar inte, träna tungt men ligger på yogamattan en stund varje dag. Stretchar, böjer och bänder. Häller upp ett glas vin sent på kvällen, tänder ljusen på bordet, sätter mig i soffan och läser något som inte är en lista, försöker att inte tänka på saker som ska göras. När november kommer ska jag andas.

Förskräckt och förväntansfull.

Om prick en vecka går startskottet för nordens största säkerhetsmässa. Den har tagit nästan all min vakna tid den senaste månaden. Vi har tagit fram en monter, planerat för content kring de affärsområden som ska visas upp, skapat det digitala materialet, bestämt hur mässan ska bemannas, bokat hotell, affärsmöten och middagar, skrivit ihop inbjudningar till våra kunder.

Vår monter är en av mässans största och jag tror att den kommer vara en av de finaste. Jag vågar vara stolt redan nu, innan vi ens är i mål. Det är inte min förtjänst, det är tack vare mitt team. Det är en ynnest att få arbeta med människor som är proffs ut i fingerspetsarna.

Jag drömmer om aktivitetslistan på nätterna. Kommer på tusen små saker varje dag. Jag får en lätt hjärtklappning när jag tänker på hur det kommer kännas att kliva in i montern på tisdagsmorgonen, redo för tre dagars mässjobb.

Hej och välkommen, vecka fyrtiotvå.

Måndagen kommer och går. Kort kjol, strumpbyxor och en stickad tröja lånad ur barnets garderob. Står vid mitt skrivbord och får saker gjorda mest hela dagen. Känner det lilla stygnet av saknad, det som jag börjar bli rädd för att det aldrig ska gå över.

Där ute har löven börjat falla, lagt sig som ett rostrött täcke på marken, lämnat grenarna kala och knotiga. Jag sparkar upp löven i luften när jag går på den slingrande gångvägen mellan kontoret och tunnelbanan.

Och så gick en helg.

Fredag. Steamar en klänning och hänger i bokhyllan. Duschar länge, smörjer kroppen, blåser ut håret. Ansiktsvatten, serum och kräm. Ett glas vin på handfatskanten medan jag gör mig färdig. Hittar ut i kvällen med min man för middag och drinkar.

Lördag. Det är fortfarande mörkt när jag vaknar, fast klockan är sju. Smyger upp, tänder ljus. Kaffe, filt och bok i soffan tills min man vaknar och himlen klarnat. Tvättar fönster, planterar ljung på balkongen, går ärenden. Fikar med min familj på teams. Äppelvin, choklad och en bok, ensam hemma. Och så till sist margaritas och tacos. Mina fötter i hans knä i soffan.

Söndag. Sover till nio. Hittar ut på gatorna innan regnet kommer. Hela eftermiddagen smattrar det mot rutorna. Han startar en gryta och går till gymmet. Jag spenderar timmar i köket. Hackar, skär och rör. En paj och en köttfärssås åker in i frysen och vi är redo för en vecka där ingen hinner laga mat. Och nu är klockan nitton och jag tror att det är första gången idag som jag sitter ner. Jag ska hälla upp ett glas vin och sedan göra helgens sista syssla: damma, dammsuga, torka.

Höstlov och universitet.

Trillade över en länk på instagram och föll dit direkt. Eftersom jag inte den som sitter inne på ett tips kommer här något för den som befinner sig i Stockholm med eller utan barn på höstlovet: Hallwylska.

Frågade barnet om han ville gå på den otäcka vandringen för vuxna och det ville han, så jag knep två biljetter till onsdagens sena visning. Det är särskilt fint för det blir startskottet på ett par dygn bara vi. På torsdagsmorgonen tar vi tåget till Göteborg, barnet och jag.

Jag har bokat varsitt rum på Hotell Bellora. Ska visa barnet mitt favorithotell, äta deras pannkakor till frukost, låta honom beställa en alkoholfri drink innan middagen. Men mest ska vi känna på Göteborg, spana på Chalmers och fundera på om det blir barnets nästa stad.

På jullovet ska vi göra samma sak i Umeå och när våren kommer åker vi till Lund och därifrån till Köpenhamn. Han ska bli arkitekt när han bli stor, barnet, och då är det de städerna som han har att välja på. Och Stockholm och KTH förstås, vilket jag i smyg hoppas på men inte kommer säga högt.

Om att ha en date.

Jag har en date ikväll. Han frågade häromdagen. Lindade sina armar om mig när jag stod och diskade, frågade om vi skulle nyttja vår barnfria helg fullt ut. Gå ut och äta, ta en drink någonstans efter maten, promenera hem i natten. Så där som vi brukade göra.

Jag lutade mig bakåt, vilade huvudet mot hans bröstkorg och svarade att det lät fint.

De små sakerna.

I det stora skåpet i hallen har jag en hylla för ljus i olika färger, former och storlekar. Intill ligger tvålar från Nesti Dante staplade på hög och sedan kommer tandkrämerna från Marvis. På matbordet står en gammal ginflaska som rymmer två snittblommor.

Ibland tänker jag att livet är alla de små sakerna. Att stå vid den där hyllan och lukta på tvålarna, fråga barnet vilken tandkrämssmak han vill ha härnäst, låta fingrarna glida över ljusen medan man gör sitt val. Att stå framför glasdörrarna hos floristen och välja vilka blommor som ska följa med hem.

Att stå i affären och välja grönsaker. Botanisera bland alla frukterna. Hitta ett riktigt bra rödvin. Bläddra bland lakanen innan man bäddar rent i sängen. Köpa ett svindyrt bröd hos en bagare. Jag tror att det är de små sakerna som gör livet.

Höstuniformen.

Jag har hittat min höstuniform. Nästan varje dag har jag en tunn långärmad tröja, en tjock stickad tröja under blazern och nertill varierar jag mellan vida byxor, så långa att de nästan nuddar marken, och kjolar som når ner på vaden eller nästan ingenstans alls. Höga stövlar eller loafers till.

Hemligheten bakom korta kjolar är svarta strumpbyxor som inte släpper genom minsta tecken på hud samt påklätt upptill. Långa ärmar men synliga nyckelben, åtminstone tills den tjocka stickade tröjan kommer på. Ett halsband med ett litet smycke som vilar precis i halsgropen. Ögonmakeup och läppstift, men håret i en slarvig snodd.

Ser ut som hösten.

Vaknar till en onsdag hemma i Stockholm, tillbaka i min egen säng. Vadlång klänning, höga stövlar och en stickad tröja. Jag har sovit dåligt och ögonen är trötta och svullna. Jag betraktar min spegelbild och tänker att det inte gör så mycket, att det passar hösten.

Tittar på mig själv och tänker att jag ser ut som långa promenader under höstklädda träd, en kaffe i handen, middag och rödvin på en liten undangömd restaurang, en kopp te och en bok i soffan sent på kvällen. 

Rapport från Malmö.

Jag pluggar i hörlurarna och startar boken när jag går till tåget. Jag började lyssna på den under söndagen, men hann bara en timme in. Jag lyssnar när jag kliver på tåget, medan jag förstrött mailar min väg fram till Malmö, när jag promenerar till hotellet.

Glider in i MJ's lobby. Får en kopp kaffe och en plats i ett lugnt hörn. Hinner två snabba möten och några samtal, sedan är mitt rum klart. Det har en rosa heltäckningsmatta, en sänggavel i sammet och ett badkar. 

Jag tar dagens sista möten från fåtöljen i hotellrummets hörn. Sedan är klockan sjutton och jag pluggar in hörlurarna igen, går ner till baren och beställer en drink. Lyssnar på boken, betraktar bartendern som gör avancerade drinkar, andas ut.

Hittar ut på Malmös gator. Promenerar till saluhallen, för jag har en svaghet för saluhallar. Fastnar för en grillad macka och ett glas rödvin. Står vid ett högt bord och äter min middag, tittar på människor och lyssnar på boken. Kan inte motstå saltkolaglassen i disken intill.

Promenerar tillbaka till hotellet. Klockan är bara nitton, men jag tappar upp ett bad. Placerar ett glas bubbel på badkarskanten. Tar ut hörlurarna och låter ljudet sväva fritt i badrummet. Ligger i värmen och lyssnar.

Och nu ligger jag under ett fluffigt täcke i hotellsängen. Ryggen lutad mot enorma kuddar, vinglaset på det lilla bordet intill, datorn i knät och boken äntligen färdig. Om jag somnar om en timme har jag åtta timmar ostörd sömn framför mig. Det vore ett fantastisk avslut på en väldigt bra dag.

Och just det, boken var Kritgubben av C.J. Tudor.

Allt kommer bli bra.

Jag har varit lycklig i helgen. Kanske inte himlastormande, men i de små sakerna. Har legat bredvid min man och tänkt att vi nog kan bli bra igen. Att känslorna finns kvar, att jag bara lät mig luras en kort stund.

Jag har städat, tränat och jobbat. Fått saker gjorda och mått bra i det. Men också sovit, lagat mat, promenerat, umgåtts med barnet, tittat på en film, börjat på en ny bok, suttit i soffan med en drink och en tidning.

Jag har känt mig lugn i att det inte är någon fara med min hälsa. Att det bara är den jäkla vaccinsprutan som skapat oreda i mig, eftersom allting började när jag fick min tredje spruta, den från moderna.

Men ja, jag har varit lycklig i helgen.

Det sista av veckan.

Vaknar till en söndag. En långsam frukost runt matbordet alla tre. Sedan går min man till barberaren, barnet till bokhandeln och jag in i badrummet. Hårinpackning och ansiktsmask. Duschar länge, målar naglarna.

Alla kommer hem samtidigt, vi går till gymmet och därifrån till korvkiosken som inte längre är en korvkiosk utan numera serverar finpizza ihoprullad i kartong. Fortsätter gatan upp till Hemköp, handlar för veckan.

Och nu sitter jag här i soffan. Jag har några timmars jobb framför mig, men lägenheten är ren, tvättkorgen tom, kylskåpet fullt och på sovrumsgolvet står min väska, redo för Malmö imorgon.

Vad jag behöver.

På fredagskvällen skakar min man ut två ZMA-tabletter i min hand. Det är ett naturligt kosttillskott som gör att man sover bättre. Jag har inte sovit på flera veckor och min kropp håller på att säga stopp. Så sväljer jag tabletterna och sover som en stock i tio timmar.

Vaknar till en lördag. Vi storstädar alla tre tillsammans. Rensar, plockar, torkar. Jag gräddar ett lass pannkakor, blandar varsin mimosa till mig och min man, dricker den långsamt medan jag städar köket. Efteråt skiner lägenheten från topp till tå och jag tror att en del av min ångest har städats bort tillsammans med dammet.

Går en långpromenad, himlen är knallblå och träden rödorangegula. En kaffe to go och tiotusen steg i benen. Kommer hem, tänder ljusen på bordet, häller upp ett glas vin. Om några minuter ska jag stänga av datorn och göra livets första vodkapasta.

Medicin.

På måndag åker jag till Malmö. Jag åker tidigt, är framme lagom till att jag hinner checka in på hotellet och ta mina sista teamsmöten på rummet. Det sista mötet slutar sjutton och efter det får jag inte jobba, det har jag bestämt.

Jag ska bo på MJ's, har bokat ett rum med badkar. Ser framför mig hur jag tar en drink ensam i baren när arbetsdagen är över, äter middag med en bok som sällskap, sjunker ner i badet efteråt. Sidenpyjamas och krispiga lakan. Somna vid tjugotvå.

Här och nu.

Vaknar på fredagen och är helt slut. Nästan som om jag är bakis, fast jag inte druckit en droppe alkohol kvällen innan. Jag har inte sovit en hel natt på flera veckor, vaknar alltid ett par timmar efter jag somnat och ligger och stirrar ut i mörkret, och det börjar kännas.

Kliver i vida kostymbyxor och en stickad tröja, håret i en snodd och bara en gnutta makeup. Jobbar från köksbordet. Behöver mjukhet och tystnad, flera koppar te och clementiner hela dagen. Orkar inte tänka, inte på någon eller något. Det är så jag ska ta mig an resten av oktober, genom att blockera jobbiga tankar och bara vara här och nu. 

Tror inte att jag orkar mer.

Jag sitter mittemot gynekologen. Hon har klara och vakna ögon. Alla cellförändringar är inte cancer, säger hon och jag nickar. Många gånger läker de ut av sig själva men jag ska ge dina en skjuts, säger hon och skriver ut ett recept. 

Hon bokar en ny tid, en månad från nu, för ett nytt prov. Och även om det är positivt finns inga skäl till panik, säger hon och ler med sina snälla ögon. Jag tror inte att du är allvarligt sjuk, säger hon och håller fast min blick.

Jag går hem, lägenheten är tyst och tom. Jag sätter mig i soffan och gråter.

På andra sidan.

Strax efter tjugoett kliver jag in genom dörren hemma. Det har varit två dagar med fjorton arbetstimmar var. Jag har en presentation, ett kundmöte, fem kvalitetskontroller och hundra mil i ryggen. Karameller från Brahehus i handväskan till barnet.

Min mailinkorg dignar över, under eftermiddagen har sms med frågor om jag sett mailen börjat trilla in, trots autosvar som berättar att jag är på tjänsteresa och är åter på torsdag. Ändå tänker jag att jag inte orkar, att det får vänta till imorgon.

Låter väskan stå kvar i hallen. Pratar med barnet medan han städar köket. Lägger mig raklång över sängen och pratar med min man när han jobbar. Duschar, borstar tänderna, drar på nattlinnet. Tillbaka till sängen, skriver det här, kämpar för att hålla ögonen öppna. Nu släcker jag. Sover om tre, två, ett.

Dagen efter kvällen före.

Trädgården är fylld med små klungor av människor. Partytält, värmelampor och filtar. Ljusslingor i taket. En bardisk som dignar av öl och vin. En blomsterbåge med mormor och morfars namn i guld, för det har man vid guldbröllop i Danmark.

Jag rör mig mellan mina morbröder och mostrar, mellan mina kusiner och kusinbarn, mina egna bröder, svägerskor och föräldrar. Kramas hela tiden för alltid dyker det upp någon som jag inte träffat på en evighet.

För fyrtiofem år sedan tog min mormor och morfar sina sex barn och lämnade Köpenhamn, hamnade där de är nu. Min mamma är den som har minst antal barn, hon stannade vid tre, och jag är den enda i kusinskaran som bara har ett barn. 

Mormor och morfars bröder och systrar - de som fortfarande lever - har kommit från Danmark och vi är så många att när min mormor ber om en gruppbild ryms inte alla på bilden, fast fotografen backar längst in i trädgårdens hörn.

Jag stannar tills det sista tåget går, sladdar in på perrongen fem minuter innan visslan tjuter, så otroligt glad för dagen tillsammans med människorna vars liv jag föddes in i.

Om ett guldbröllop.

Idag har min mormor och morfar varit gifta i femtio år. Jag sitter på ett tåg till den lilla staden, en flaska champagne och ett stort fång blommor på sätet intill. De har öppet hus hela dagen och alla kommer vara där. 

Min mammas alla syskon kommer, deras barn och barnbarn också. De som fortfarande bor i Danmark, de som flyttat till andra länder. Släktingar som jag aldrig träffat, kusiner som jag umgåtts intensivt med som barn men tappat bort när vuxenlivet kom.

Jag åker ensam, för gissa vad - min man måste jobba. Fast det gör ingenting. Han tycker inte om att umgås med min familj och jag orkar inte se honom bita ihop om sina suckar. Jag har längtat efter den här dagen. Att få vara bara jag med min familj och stora brokiga släkt. 

Kvinnorna och männen.

Okej, systerskapet. Så här skrev Annika apropå att min man är en arbetsnarkoman:

Sur kommentar (från det egna livet egentligen): Så förjävla konstigt att de här workoholikerna aldrig inser hur o-te-roligt mycket man betyder för dem innan de konsekvent prioriterat bort en i flera år och man till sist tröttnar på skiten och på att bli satt i andra hand. Först då går det upp för dem att man menar allvar och då "kan de inte leva utan en". Varför kan de inte ta det på allvar långt tidigare när det fortfarande känns som det går att laga ihop? Och när jag ändå är igång med att vara förbannad så har jag lagt märke till hos dig att du också är omgiven av män - flera stycken - som får dig att ha dåligt samvete och börja be om ursäkt så fort du lackar ur för att de inte tar dig, dina gränser, behov, relationen med dig (uppriktigheten, ärligheten, etc.) på allvar. Vad fan ska man behöva be om förlåtelse för när man till slut får nog, både av att bli bortprioriterad och av att inte få uppriktighet trots att man enligt vad de säger betyder så mycket för dem...Jag slogs av kommentaren ovanför som undrade om alla som kräver skarpare åtgärder och mindre tolerans själva står på sig så bra i sina relationer. Nej, absolut inte i mitt fall men jag blir individuellt och kollektivt förbannad för alla oss som lärt oss sen barnsben att vara snälla, gulliga och anpassningsbara runt andra (oftast män) som sen inte gör samma för oss (och sen spelar på vårt dåliga samvete för att vi inte varit så snälla, kravlösa, stöttande och okomplicerade som vi borde...). Ok, end of rant! :) Kram

Jag driver ett projekt just nu där projektgruppen endast består av kvinnor. Det är första gången som jag bara haft kvinnor i gruppen och det är - utan konkurrens - det smidigaste projektet jag nånsin drivit. Det finns inga ömma tår, inga sårade stoltheter, ingen prestige. Man lyssnar, hjälps åt, tar ansvar. Böjer sig för varandra om någon står på sig för då vet man att det är genuint. Det är en väldigt intressant upplevelse.

Och precis som Annika konstaterar har jag väldigt mycket män runt mig. Förutom Rachel och några få kvinnor som jag nästan bara pratar med runt lunchbordet är alla i min närhet män. Dessutom uteslutande män i maktposition, chefer och auktoriteter i olika nivåer. Det är inte alltid enkelt att förhålla sig till dem.

Den här veckan har varit ett helvete på många sätt, men den har också varit bra. Nyttig, tror jag. Värdefull i det långa loppet. För är det något som jag har lärt mig i dusterna med de båda männen som Annika skriver om så är det att jag kommer vara hundra procent okej även om ingen av dem stannar i mitt liv. 

Därmed inte sagt att det inte skulle vara sorgligt om jag blir ensam efter det här, men det skulle vara okej. Livet kommer fortsätta vara fint, bara på ett annat sätt. Och det är en fantastisk känsla.