November brukar vara besvärlig, men inte i år. Inte besvärligare än livet iallafall. Kanske är det för att november och livet går hand i hand. Jag säger till Rachel att jag nog tycker om att må dåligt. Att jag tycker om att känna.
Det är inte sant, förstås inte, jag vill vara lycklig. Skulle välja lyckan alla dagar i veckan, men det är som om det beslutet inte är mitt just nu och då är november bra för mig. Jag kan gömma mig i mörkret.
Sitta i ett hörn i tunnelbanevagnen och lyssna på sorglig musik och titta på paret som ser så förälskat på varandra, som inte kan sluta ta på varann, se hur han ömt pussar hennes nästipp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar