Dagen efter kvällen före.

Trädgården är fylld med små klungor av människor. Partytält, värmelampor och filtar. Ljusslingor i taket. En bardisk som dignar av öl och vin. En blomsterbåge med mormor och morfars namn i guld, för det har man vid guldbröllop i Danmark.

Jag rör mig mellan mina morbröder och mostrar, mellan mina kusiner och kusinbarn, mina egna bröder, svägerskor och föräldrar. Kramas hela tiden för alltid dyker det upp någon som jag inte träffat på en evighet.

För fyrtiofem år sedan tog min mormor och morfar sina sex barn och lämnade Köpenhamn, hamnade där de är nu. Min mamma är den som har minst antal barn, hon stannade vid tre, och jag är den enda i kusinskaran som bara har ett barn. 

Mormor och morfars bröder och systrar - de som fortfarande lever - har kommit från Danmark och vi är så många att när min mormor ber om en gruppbild ryms inte alla på bilden, fast fotografen backar längst in i trädgårdens hörn.

Jag stannar tills det sista tåget går, sladdar in på perrongen fem minuter innan visslan tjuter, så otroligt glad för dagen tillsammans med människorna vars liv jag föddes in i.