Jag har svårt att släppa det som hände igårkväll. Både det som hände och samtalet med barnet efteråt. Tidigare när vi har dividerat om hur något borde vara har jag haft sista ordet. Använt mammarösten och sagt så här blir det och sedan har det varit så.
Den här gången använde barnet sin nästa arton-röst och sa nej, det här är saker som jag bestämmer över själv och diskussionen dog ut direkt, för han har ju rätt. Jag styr inte över vem han väljer att vara.
Jag tror att en del av min mammaroll försvann igårkväll. Kanske är det därför som jag fortfarande är skakad, det och tanken på vad som kunde ha hänt igårkväll och allt som kan komma att hända.
Fy fasen, läskig situation. Förstår att det känns dubbelt att han försvarade dig men ändå så fint att det är hans första instinkt.
SvaraRaderaJa, fint att det var hans första instinkt men också: hade typ hellre önskat att han sprungit åt andra hållet och inte utsatt sig själv för risk.
RaderaFörstår det. Du har uppfostrat honom för bra.:)
Radera