Sur kommentar (från det egna livet egentligen): Så förjävla konstigt att de här workoholikerna aldrig inser hur o-te-roligt mycket man betyder för dem innan de konsekvent prioriterat bort en i flera år och man till sist tröttnar på skiten och på att bli satt i andra hand. Först då går det upp för dem att man menar allvar och då "kan de inte leva utan en". Varför kan de inte ta det på allvar långt tidigare när det fortfarande känns som det går att laga ihop? Och när jag ändå är igång med att vara förbannad så har jag lagt märke till hos dig att du också är omgiven av män - flera stycken - som får dig att ha dåligt samvete och börja be om ursäkt så fort du lackar ur för att de inte tar dig, dina gränser, behov, relationen med dig (uppriktigheten, ärligheten, etc.) på allvar. Vad fan ska man behöva be om förlåtelse för när man till slut får nog, både av att bli bortprioriterad och av att inte få uppriktighet trots att man enligt vad de säger betyder så mycket för dem...Jag slogs av kommentaren ovanför som undrade om alla som kräver skarpare åtgärder och mindre tolerans själva står på sig så bra i sina relationer. Nej, absolut inte i mitt fall men jag blir individuellt och kollektivt förbannad för alla oss som lärt oss sen barnsben att vara snälla, gulliga och anpassningsbara runt andra (oftast män) som sen inte gör samma för oss (och sen spelar på vårt dåliga samvete för att vi inte varit så snälla, kravlösa, stöttande och okomplicerade som vi borde...). Ok, end of rant! :) Kram
Jag driver ett projekt just nu där projektgruppen endast består av kvinnor. Det är första gången som jag bara haft kvinnor i gruppen och det är - utan konkurrens - det smidigaste projektet jag nånsin drivit. Det finns inga ömma tår, inga sårade stoltheter, ingen prestige. Man lyssnar, hjälps åt, tar ansvar. Böjer sig för varandra om någon står på sig för då vet man att det är genuint. Det är en väldigt intressant upplevelse.
Och precis som Annika konstaterar har jag väldigt mycket män runt mig. Förutom Rachel och några få kvinnor som jag nästan bara pratar med runt lunchbordet är alla i min närhet män. Dessutom uteslutande män i maktposition, chefer och auktoriteter i olika nivåer. Det är inte alltid enkelt att förhålla sig till dem.
Den här veckan har varit ett helvete på många sätt, men den har också varit bra. Nyttig, tror jag. Värdefull i det långa loppet. För är det något som jag har lärt mig i dusterna med de båda männen som Annika skriver om så är det att jag kommer vara hundra procent okej även om ingen av dem stannar i mitt liv.
Därmed inte sagt att det inte skulle vara sorgligt om jag blir ensam efter det här, men det skulle vara okej. Livet kommer fortsätta vara fint, bara på ett annat sätt. Och det är en fantastisk känsla.
Det låter bra🥰
SvaraRaderaBra att du känner så! <3 Och bra att kommentaren hamnade rätt (det är ju alltid lite vanskligt att tycka en massa om andras liv och val så jag försökte vara tydlig med att det påminde om situationer i mitt eget liv och jag tyckte mig se ett mönster!). Ja, även bra att få klarhet även om det kanske gör ont! Och dessutom att tydligare få klart för sig var ens egen gräns för vad man tänker tolerera går! Tack för att du delar med dig om det här såriga och svåra. Kram
SvaraRaderaDet är en jävla tillgång att känna så. Mitt mål. Att jag är fine även utan honom. 🤍 Du är grundad, trygg och klok. Tiden får utvisa. Tack för att du skriver!
SvaraRaderaVad intressant att läsa detta. Min upplevelse är helt tvärtom.
SvaraRaderaJag är ingenjör inom en väldigt mansdominerad bransch. På mitt företag är vi 20 anställda och jag är den enda kvinnan. Jag upplever det som den mest prestigelösa arbetsplats jag varit på. Jag har jobbat med andra kvinnor tidigare och det har alltid blivit mycket prestige och "känslor" som tar fokus från själva jobbet. Jag har jobbat på mitt jobb nu i tio år och det är den bästa arbetsplats jag kan tänka mig.
Vad intressant! Är ni alla ingenjörer? Nu är det mina fördomar som talar (också baserat på det min man brukar säga om de ingenjörer som han jobbar med) men jag tänker att det är en väldigt faktabaserad yrkeskår? Av den anledningen kanske känslor inte får plats och då blir det inga ömma tår eller sårade stoltheter? För att det bara handlar om fakta.
RaderaI den mansdominerade värld som jag rör mig om så handlar det mycket om egna åsikter och uppfattningar om vad som är rätt och riktigt. Många tår att trampa på med andra ord, men så hade det kanske varit även om vi var fler kvinnor.
med de erfarenheter jag har haft kring mansdominerade och kvinnodominerande arbetsplatser (inte bara sett till antalet män och kvinnor på arbetsplatsen utan också i termer av vem som suttit på beslutsfattande positioner) kan jag bara instämma i att jag upplever att det är lättare att jobba i en kvinnodominerad organisation. man hjälper varandra istället för att revirpissa. man uppmuntras att komma med egna initiativ och man får mer pepp och stöttning kring det. jobbet är också mer jämnt fördelat, det existerar inte sköna tjejer på samma sätt som det existerar sköna killar.
SvaraRadera