Nästa Ryan Reynolds.

Ställer väskan i hallen, drar en borste genom håret och applicerar ett nytt lager läppstift. Min man kommer ut från sovrummet, med stressad blick och telefonen i handen. Han behöver inte säga något, jag ser det på honom. Det är ingen fara, jag går ensam, säger jag.

Kliver in i aulan och den nervösa energin från tjugofem sjuttonåringar som ska sätta upp en Shakespeare studsar i rummet. Min son står mitt i en klunga. Han ler snett när han ser mig. Jag sjunker ner på en bänk och han kliver upp på scenen tillsammans med sina klasskompisar.

Det är så fint att se hur de tar pjäsen och sina roller på allvar, men utan att ta sig själva på för stort allvar, som man så lätt gör när man är tonåring. De fnissar åt varandra och sig själva när de glömmer sina repliker och måste läsa stödord från underarmarna. 

Jag går fram till barnet efteråt, när han står med sina kompisar, och han säger hej och ger mig en kram och jag tänker att han är så nära att vara vuxen. Vi stannar till på en av våra stammisrestauranger på vägen hem. Delar en efterrätt efter maten och jag håller upp mitt glas, säger att jag måste få säga ännu en gång hur stolt jag är, och han himlar med ögonen men ler. Skål för mig, nästa Ryan Reynolds, säger han.