Något av ett trauma.

Vi promenerar hem från restaurangen, barnet och jag, och mannen kommer från ingenstans. Han slänger sig över mig, hög på någon substans, och jag försöker knuffa bort honom men han är för stark.

Min son bryter in, knuffar bort mannen och går emellan. Han står framför mig och plötsligt ser jag tydligt hur han har blivit ett huvud längre än mig, ser hur breda hans axlar har vuxit sig. Mitt lilla barn. Sedan slår det mig att mannen kan bära kniv och paniken väller fram.

Jag försöker gå mellan barnet och mannen som han håller på en armlängds avstånd. Nej mamma, säger han och jag har aldrig hört hans röst så skarp. Ställ dig bakom mig, säger han och fasar bort mig med sin arm. Samtidigt rusar det ut folk från en restaurang och drar bort mannen från oss.

Vi är fortfarande chockade när vi kommer hem. Jag säger att jag är rörd av hans handling men att han aldrig nånsin får göra så igen. Om det står mellan honom och mig så ska han alltid sätta sig själv främst. Mamma, säger han och hans blick har aldrig varit så allvarlig. Om vi hamnar i samma situation igen så kommer jag göra exakt samma sak och det finns ingenting du kan göra för att hindra mig.

Och jag vet inte varför, men det får mig att vilja gråta av en sorg som jag inte kan sätta fingret på.