Livets människa.

Jag vet inte om det är förmätet av mig att vara så tacksam för min relation med barnet. Jag vet hur svår relationen till en tonåring kan vara och här kommer jag och har det enkelt. Inte för att det alltid är enkelt, men även när det är svårt är det inte särskilt svårt.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här. Kanske bara att jag hoppas att det inte låter förmätet när jag skriver om honom. Kanske vill jag bara betona hur mycket jag uppskattar honom, hur glad jag är över vår relation.

Det har varit en tid - är en tid - där det känns svårt och ovisst och han hjälper i det. Inte så att jag pratar med honom om det som känns, för det är inte hans uppgift att lyssna på, men bara genom att finnas. Bara genom att se honom, att höra honom, att ha honom.